Det fälldes hårda ord om den nya sjukförsäkringen i partiledardebatten i onsdags. Mona Sahlin angrep ”stupstocken för de sjuka” som om regeringen var ute efter de sjukskrivnas liv. Enligt Lars Ohly är de borgerliga sadister som vill att ”det ska kosta att vara sjuk och fattig”, och inte heller Maria Wetterstrand sparade på krutet. Hon attackerade ”den kalla handens politik” och hävdade att regeringen trycker ner människor i otrygghet.
De rödgröna gör sitt yttersta för att visa att de står på de svagas sida och få ett moraliskt övertag i debatten, men jag är övertygad om att de får äta upp sina ord. De borgerliga reformerna är nödvändiga och fungerar och åtminstone S och MP kommer snart att ha accepterat de flesta.
I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet fick politiken driva vind för våg. På vårdcentralerna sjukskrev läkare så att pennorna glödde, och från Försäkringskassan kom inte många pip till protest. I det socialdemokratiska regeringskansliet var man ointresserad eller till och med ganska nöjd och belåten, eftersom människor som gick in i sjukskrivning och förtidspension försvann ur den känsliga arbetslöshetsstatistiken. På flera håll i landet blev sjukskrivning och förtidspension en utväg som har långt mer med arbetsmarknad än hälsa att göra. Varför har annars län med låg sysselsättning klart högre sjukfrånvaro än länen där många jobbar?
Från 1998 till 2003 trefaldigades antalet långtidssjuka. Sjukfrånvaron var tre gånger så hög i Sverige som i Danmark och Tyskland och mer än 50 procent högre än i Holland och Finland.
Till sist blev läget ohållbart, men regeringen Persson värjde sig in i det sista. Istället för att tala klarspråk såg man till att Försäkringskassan skärpte sin praxis; man flyttade stora grupper från sjukskrivning till förtidspension och man försökte att vältra över så mycket som möjligt på arbetsgivarna. Det hade viss effekt, och det så kallade ohälsotalet (sjuk- och förtidspensionsdagar per vuxen svensk och år) började sjunka.
Men först med Cristina Husmark Pehrsson har hysch-hyschet upphört, politiken börjat hänga ihop med retoriken och den passiva bidragskulturen ersatts med aktiva insatser.
I partiledardebatten beklagade sig Maria Wetterstrand över att ”regeringen tar från de sjuka och ger till de friska”, men allianspolitiken utgår från en annan syn på enskilda människor. Man betraktar inte svenska folket som två grupper, där den ena består av de framgångsrika och duktiga och den andra utgörs av hopplösa fall som det är synd om. Politiken utgår från att de allra flesta kan komma tillbaka i arbete och att dagens sjuka kan vara morgondagens friska. Prioriteten blir då att lotsa dem som har hamnat utanför arbetslivet tillbaka in igen, inte att ge dem högsta möjliga ersättning under den period när de inte arbetar.
Det Mona Sahlin kallar ”stupstock” innebär att man inte längre ska kunna gå sjukskriven i det oändliga utan att man vid en viss tidpunkt får rätt till Arbetsförmedlingens fulla stöd för att komma tillbaka i jobb. Skulle detta visa sig alldeles omöjligt finns möjligheten kvar att få förtidspension. Ett stoppdatum i sjukförsäkringen blir sannerligen inget unikum för Sverige. I övriga Europa är det regel med en maximal sjukskrivningstid och den är med några få undantag betydligt kortare än här.
Det är egentligen bra magstarkt av vänsterpartierna att anklaga Alliansen för snålhet. Den rödgröna favoritåtgärden har varit förtidspension, som bara ger 64 procent av lönen i sjukersättning. Jämför det med regeringens så hårt kritiserade ”förlängda sjukpenning”, som ger 75 procent – och notera att förtidspensioneringarna har rasat i antal. Hittills i år har 1820 personer per månad förtidspensionerats med 64 procent av lönen. Under Socialdemokraternas sista tid vid makten var dessa pensioneringar dubbelt så många och toppåret 2004 var de över 6000 per månad. Tvåhundra om dagen!
De borgerliga har lyft in sjukskrivningsproblemen i samhällsdebattens mitt och skapat en rehabiliteringskedja med bestämda beslut vid bestämda tidpunkter. Frågorna har blivit synliga. Det har ryckt upp hela sjukskrivningskulturen, och extrapengarna till landsting som lyckas sänka sjukfrånvaron har fått effekt. Nu faller ohälsotalet snabbt och sjukfrånvaron ännu snabbare. Individerna tas på allvar och långt färre föses undan i förtida pension. Uppgiften är inte lätt, men politiken är rätt både i mänskligt och ekonomiskt perspektiv. Enligt Försäkringskassan kan den minska kostnaderna för ohälsa med 35 miljarder fram till 2012, vilket öppnar för sänkt skatt och viktiga satsningar. Så länge den rödgröna retoriken inte omsätts i handling finns hopp om att Sverige ska upphöra att vara Europas sjuke man.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
