Med minsta möjliga marginal lyckades den grekiska regeringen i förra veckan lotsa igenom sitt senaste krispaket i parlamentet. Samtidigt ägnade sig facken åt en generalstrejk med budskapet: vi betalar inte.

Visst kan man känna sig trött på grekerna – och det är just vad en växande opinion i andra EU-länder gör och med samma budskap: vi betalar inte.

Likväl kommer både greker och andra EU-medborgare att tvingas betala. Det finns inte någon gratislunch. Och om inte någon är villig att betala blir notan ännu dyrare.

Grekland är i praktiken bankrutt. Alltför sakta har EU-länderna insett att det inte är hållbart att fylla på med nödlån och att det inte finns något alternativ till en rejäl skuldnedskrivning. Samtidigt är det centralt att undvika spridningseffekter med risk för en fullständig härdsmälta på finansmarknaden. Hur det ska gå till, bördorna fördelas och risker med olika lösningar vägas av är både tekniskt komplicerat och politiskt infekterat.

Det går hett till bakom kulisserna. Inte minst deprimerande är den hårda tonen mellan de två tungviktarna Angela Merkel och Nicolas Sarkozy.

Hur svårt det är att finna en gemensam formel för vägen framåt illustrerades under helgens intensiva mötesverksamhet. Finansministermöten och EU:s toppar signalerade att det skulle bli allvar, men lösningen uteblev. I stället visade man återigen brist på beslutsförmåga – just det som EU inte behöver.

Ett besked var i alla fall att man kommit överens om en ram på 100 miljarder euro – som en svensk statsbudget – för att rekapitalisera banker som får problem när värdet på deras fordringar på Grekland skrivs ned. Ett annat var att sätta press på Italien att agera mer kraftfullt i fråga om att minska landets höga skuldsättning.

Det återstår att bestämma hur kreditförlusterna ska fördelas mellan den privata finansiella sektorn, EU och ECB. Det återstår också att resa den brandvägg av euro i krisfonden EFSF, som ska förhindra spridningseffekter till andra krisländer i samband med en grekisk skuldnedskrivning och som annars riskerar att drabbas en misstrogen marknads onda räntecirkel.

Vid sidan av den akuta krishanteringen pågår ett mer långsiktigt arbete som syftar till att historien inte ska upprepa sig. Varken EU:s regelverk (stabilitetspakten) eller marknadens signalsystem (statsobligationsräntan) har disciplinerat låna-och-slösa-politiker.

Ett nytt regelverk måste också vara så konstruerat att det utesluter att EU står som betalningsgarant för enskilda euroländer och att EU i praktiken blir en transfereringsunion.

Eurokrisens stora beslutsfinal ska äga rum på extrainsatta toppmöten på onsdag. På frågan om det blir så svarade Fredrik Reinfeldt igår: Vet ej.

Håll tummarna.