Det går en våg av näringslivsfientlighet genom Europa. I Tyskland satsar förbundskansler Schröder på ett antikapitalistiskt budskap för att återvinna väljarnas förtroende. Och hans socialdemokratiska partikamrater har listor över de mest hatade företagen. I Frankrike satsar den borgerliga regeringen på att tala illa om globaliseringen medan president Chirac gör politik av att säga nej till EU:s tjänstedirektiv. Men den politiska smittan har inte nått Storbritannien, där både labour och tories står upp till försvar för marknadsekonomin.
Långt innan vallokalerna hade stängts i gårdagens parlamentsval i Storbritannien stod klart vem vinnaren skulle bli. För sjunde gången i rad var det, som konstaterades i The Times häromdagen, Margaret Thatcher som tog hem spelet. Thatcher förändrade grunderna för brittisk politik genom att vinna förtroende för sänkta skatter, en mindre offentlig sektor och ett friare företagsklimat. Det var bara genom att göra om strejk- och skattehöjarpartiet till new labour, som Tony
Blair kunde vinna parlamentsvalet 1997. Och det var bara genom att hålla fast vid arvet från Thatcher som han i går hade möjlighet att bli historisk: den förste labourledare som fört partiet till seger i tre parlamentsval i följd.

I skrivande stund är valet inte färdigräknat, men att döma av den vallokalsundersökning som presenterades på valdagen kl 23 ska inte något kunna komma i vägen mellan Blair och historien. Däremot går labour starkt tillbaka och Blair får därmed inte en handlingskraftig majoritet. Framgångarna för liberaldemokraterna ger besked om orsaken: det är motståndarna till kriget i Irak som lämnat labour.
I procent räknat är skillnaderna inte särskilt stora mellan labour och de konservativa, utan det är systemet med enmansvalkretsar som förvränger bilden. I Michael Howard har de konservativa fått en ledare; numera finns både stadga och politik i partiet. Men vad ska man opponera mot? Tony Blair gillar USA, satsar på offentlig kärnverksamhet och vill se fler miljonärer. Ekonomin tuffar
på.
Konfliktytan blev ”för många invandrare” och ”för få poliser” (fast labours politik är inte så annorlunda). Det säger mycket om desperata politiker och en del om det konservativa partiet. Förtroendekortet har också spelats flitigt (”Blair är inget att lita på”), vilket säger en hel del om premiärministern. Blair har för sin del lagt ut texten i The Sun om sina meriter i sängen. Ju mindre skillnader i sak, desto mer person i politiken.

Av allt att döma blir det new labour igen, men om tillbakagången blir så kraftig som indikeras i vallokalsundersökningen kan det bli svårt för Blair att fullfölja sitt reformverk innan han lämnar politiken före nästa val. Det understryker behovet av att ett maktskifte i nästa val. Det är inte bara framgångarna som märks utan också tröttheten. Här hemma är den socialdemokratiska regeringen både trött och misslyckad. Stödet i opinionen sviktar. Mycket talar för ett regeringsskifte 2006.
Moderaterna satsar på att göra sig valbara, medan samarbetet inom alliansen ökar
trovärdigheten för det borgerliga regeringsalternativet. Samtidigt är det något som saknas. Det finns goda förslag, men var är känslan som kan vinna människor för behovet av förändring? Tony Blairs entusiasm? Om en valseger bara handlar om röster mot Göran Persson - och inte för ett mer liberalt Sverige - riskerar lyckan att bli kortvarig.