Avesta herrgård ligger inbäddad i grönska. Solen skiner. Europeiska unionens stjärnprydda flagga vajar stolt i vinden. Det är rena idyllen och föder en känsla av att ljuv sommar nalkas.

Lika idylliskt var det inte under årets Engelsbergsseminarium inne i herrgården. Seminariet vred och vände på Europa och då förstås på den fråga som alla är allra mest upptagna med – eurokrisen och dess tänkbara konsekvenser.

Mycket var tänkvärt, en del mest underhållande.

Den tidigare journalisten och diplomaten Peter Jay hävdade att framväxten av EU i själva verket bottnade i en fransk konspiration för att via Bryssel kunna agera stormakt i konkurrens med andra stormakter.

En annan brittisk EU-motståndare, Nigel Lawson (bland annat finansminister under Thatcher) hävdade att det bland pådrivarna för införandet av euron fanns dem som förstod att resultatet skulle bli det vi ser i dag. De valde ändå att gå vidare för att krisen skulle framtvinga en europeisk superstat.

Jag kan inte påstå att jag känner mig mer säker på vad som är rätt att göra (och det hade sannolikt inte hjälpt om jag hade kunnat följa diskussionen om framtiden), men däremot bär jag med mig frågor som gnager.

Hur ska priset för ett kollektivt politiskt misslyckande fördelas? Alla kommer att få betala, men för att vinna folkligt gehör måste bankstödet villkoras på ett sätt som gör att också ägarna får betala – och skattebetalarna återbetalt när det vänder.

Grekland måste sanera sina statsfinanser och genomföra reformer, men hur långt är det klokt att driva Merkellinjen? Det är förstås rätt när Reinfeldt och Borgs säger nej till kasta bort svenska skattebetalares pengar i någon slags europisk önskebrunn.

Men måste vi inte också fråga oss om det finns en moralisk skyldighet att hjälpa människorna? Hur ser framtiden annars ut för spanska ungdomar? Och vilket slags Europa skapar vi?

Vad händer med EU om euron kraschar? Det eroderade Schengensamarbetet är ett tecken på utvecklingsriktningen i tiden. Ungern är ett annat.

Det kommer att kosta att hålla i euron men risken är annars en ekonomisk härdsmälta. Vad Europa behöver är emellertid också tilltro till tillväxt genom en öppnare inre marknad. Inte prat i långa processer utan konkret politik per 2012.

I dag ger de grekiska väljarna sitt besked om framtiden. Parlamentsvalet är i praktiken en folkomröstning om euron, men faktiskt mer än så. Om ett par veckor är den grekiska statskassan tom och för att utställda löften om nödlån ska infrias krävs att lån- tagarna uppfyller sina skyldigheter.

Svaret på vad utgången i valet på betyder för resten av Europa får vi vänta på ytterligare en dag. Eller rättare sagt, frågan är hur stor marknadsoron kommer att bli.

Alla som har åkt berg-och-dal-bana vet hur det är. Sakta, sakta bär det uppåt och så...