Antonis Samaras hälsning efter Ny demokratis seger i det grekiska parlamentsvalet är som hämtad ur SF-serien Star Trek, men det är tveksamt om han citerade Spocks välgångsord Live long and prosper. En annan skillnad är att den konservative partiledaren saknar Star Trek-hjältens extraordinära förmågor. Men Grekland står inför extraordinära politiska, ekonomiska och sociala utmaningar – samtidigt som folket är kluvet i fråga om de ska antas eller om man mest ska låtsas som att det nog ska ordna sig ändå.
Parlamentsvalet var i praktiken en folkomröstning om euron. En valseger för nej-alliansen i Syriza skulle ha kunnat skapa en svart måndag i Europa, men gårdagen blev ändå ekonomiskt grå med bland annat ökad räntepress på bankkrisens Spanien – och å andra sidan flykt till säkra valutor som den svenska kronan.
Om Grekland verkligen kommer att kunna behålla euron är en öppen fråga, men tid har i alla fall vunnits. Nu gäller det att fylla tidsluckan med politisk handling. Ingenting är ju löst. Ingenting lär heller bli löst under G20-gruppens pågående möte i den mexikanska semesterorten Los Cabos. Eurokrisen står i centrum, men dysterheten späs på av att ekonomierna både i USA och Kina är problemtyngda. Det är kort sagt, grått.
Däremot lär det höras åtskilliga varningens ord som kan inskärpa allvaret inför nästa veckas EU-toppmöte. Det behövs. Krisen för Europas ekonomi har åtminstone fyra sidor: statsskuld, banksystem, budgetkonsolidering och så förstås tillväxt. Det finns ingen kvickfix och jakten på lösningar kompliceras av att stats- och regeringscheferna har nationella mandat (läs handlingsrestriktioner).
Toppmötet ska gå i tillväxtens tecken. Det är förstås riktigt men det gäller att göra rätt. Frankrikes president François Hollande kommer – stärkt av Socialistpartiets seger i helgens parlamentsval – laddad med retorik om att växa och inte spara sig ur krisen. Det är bäddat för konflikt med Angela Merkel, men på EU-manér och med hänsyn till maktförhållandena kommer Hollande att få gå in för mjuklandning i Bryssel.
Den tyske kanslern har stått i skottgluggen, anklagad för att göra sparandets dygd till dogm, men att vara mer frikostig med de offentliga finanserna för att bota konsekvenserna av slösaktighet är rätt och slätt inte trovärdigt. Däremot bör det finnas en beredskap för att, som Hollande föreslår, frigöra EU-medel som redan finns för att göra vettiga saker.
Att villkora nödlån och annat stöd med krav på reformer är rimliga krav från dem som öppnar plånboken, men faktiskt också något som gör det lättare att överkomma politiska hinder för reformer. Däremot bör det som svar på en trovärdig reformpolitik finnas en vilja att lätta på trycket. Det finns en gräns för hur mycket det är möjligt att strama åt.
En annan typ av strukturpolitik rör bankerna. Det behövs en europeisk bankakut för att röja upp i balansräkningarna och för att undvika risken för kredittorkan från 2008 återupprepas.
Mycket av krishanteringen framstår som brandkårsutryckningar, men samtidigt stöps EU om. Det som också behövs för att långsiktigt lyfta EU ekonomiskt och i dessa krisdagar ingjuta förtroende är att ta ett sjumilasteg vad gäller att avreglera och öppna den inre marknaden.
