Valresultatet var ett uttryck för att många spanjorer har fått det svårt och att det finns en oro för framtiden, förklarade premiärminister José Luis Zapatero.
Valkampanjen inramades av 15 maj-rörelsens demonstrationer mot regeringens sätt att hantera den ekonomiska krisen. Inte minst blev protesterna på Madrids centrala torg Puerta del Sol ett utropstecken. Rörelsen säger sig vara inspirerad av den arabiska våren och dess torgmöten. Mot bakgrund av att vårens uppror är riktade mot diktaturer känns det rätt fel att 15 maj-rörelsen uppmanade till bojkott av de lokala valen. Parallellerna mellan Puerta del Sol och Tahrir är rätt och slätt stötande. I den arabiska våren riskerar människor sitt liv medan vänstern i Spanien har varit lika modiga som när Stockholms vänsterstudenter ockuperade sitt eget kårhus 1968.
Det handlade mer om att följa Islands väg med att uppmana till protester mot etablissemang i de etablerade partierna, men det gick inte vägen och det är ett friskhetstecken.
Med en arbetslöshet på 20 procent och en dubbelt så hög ungdomsarbetslöshet finns det en instabil grund för missnöje i Spanien. I Portugal har det varit stora demonstrationer men i bottenligan toppar än så länge Grekland i fråga om både reformtröghet och protestpigghet. Till skillnad mot finanskrisländerna Estland och Lettland saknas känslan av att sluta upp kring nationen.
Så klart att det är tufft att röja upp efter år av försyndelser. Likväl finns inte några enkla lösningar; det går helt enkelt inte att önska sig bort från problemen. Inte heller att skylla skulden på euron. Samtidigt är det just den populistiska vägen som lockar många och som skapar en vidgad klyfta till EU och Europatanken.
Riktigt oroande är att motsvarande misstroendeprocess mot Europa inte bara pågår i PIIGS-länderna som behöver stöd utan även i de euroländer som hostar upp hjälpen. Betalningsviljan strejkar. Sannfinländarnas valframgång var delvis grundad i kravet att Finland inte – som man lovat – skulle bidra till EU:s Portugalpaket. Det kan bli rena farsoten.
I Tyskland tvingas Angela Merkel till en besvärlig balansgång för att å ena sidan föra en ansvarsfull politik för euron och, å andra sidan, mota en växande motvilja i opinionen att stå för fiolerna. Det kostade röster i de senaste delstatsvalen och blir ett hot när det blir allvar i nästa parlamentsval.
Så det gäller att stå emot även om det kostar på. Hittills har EU (och IMF) hanterat euroeländet rätt hyggligt. Samtidigt får inte krishanteringen bli hur utdragen som helst så att den permanenta stödmekanismen i praktiken övergår till ett permanent stöd till krisländerna.
Lissabonfördraget innebar ännu ett steg mot mer EU, som stora opinioner inte önskade sig. Nu vidgar eurokrisen motsättningarna mellan folk och eliter.
