EU springer 3 000 meter hinder medan finansmarknaden löper korta häcken. Problemet för euron är bara att de tävlar mot varandra. EU rör sig bara långsamt framåt samtidigt som det på marknaden finns en förväntan om snabb målgång. Det är som bäddat för besvikelser. På båda håll.

”Inom ramen för vårt mandat kommer ECB att göra vad som krävs för att rädda euron. Och tro mig, det kommer att räcka.” Med de orden hade Mario Dhragi tryckt upp förväntningarna på rådiga beslut inför ECB:s styrelsemöte i går. Finansmarknaden log inte lika glatt efter mötet.

Inte oväntat lämnades den viktigaste styrräntan oförändrad på redan rekordlåga 0.75 procent. Däremot låg det i korten att Dhragi skulle ta fram nya instrument ur verktygslådan. Av detta blev det intet. Bara försäkringar om beslutsamt övervägande av nya åtgärder.

Obeslutsamheten är en avspegling av oenighet inom ECB med Bundesbank som bromsare för åtgärder som man menar går utöver ECB:s mandat och strider mot den tyska grundlagen. Men den är också ett uttryck för en ovilja att minska trycket på politikerna att hålla fast vid gjorda reformåtaganden. Grekland spjärnar emot, i Spanien gryr ett uppror på regional nivå och i Italien är framtiden för reformerna efter Mario Monti osäkra.

Det senaste året har ECB, Kommissionen och Europeiska rådet gång efter annan försökt att sätta punkt för krisen och skaffa rådrum för reformer att verka. Inget har fungerat men – och det är naturligtvis en avgörande framgång – man har lyckats undvika en finansiell härdsmälta. Samtidigt har krisen fördjupats och spritts från små ekonomier till länder som Italien och Spanien.

Nu finns det gott om röster som tittat väl djupt i 30-talsglaset och med inspiration från mäster Keynes kastar lystna blickar på ECB:s sedelpress och manar till att lätta på reformtrycket. Den pågående förtroendekrisen bottnar i dock den frilagda härvan av lättsinniga banker och politisk beredvillighet att strunta i eurons regelverk. Därför kan den knappast stillas med bakvägspolitik som innebär att det uppstramade regelverket urvattnas redan innan det har trätt i kraft.

Samtidigt är det klart att ECB måste rota i verktygslådan. Arbetslösheten stiger (eurogenomsnittet är 11 procent men i Spanien och Grekland har den passerat 20 procent). Företagens förväntningar om framtiden fortsätter dessutom att mörkna. Det är akut att få ned riskpremien och därmed lånekostnaderna för Italien och Spanien, men också att öka tillgången på vanliga krediter i de sydeuropeiska krisländerna. Grekland, ja...

Eurokrisen har utmärkts av att marknadens suckar av lättnad har följts av nya djupa andetag. Och på den vägen är det. Krishanteringen sker stegvis. Finanskriser brukar ha ett förlopp på tre till fem år. Frågan är bara vad för slags EU som värker fram i skuggan av andningsövningarna.