Efter EU:s klartecken för ytterligare ett nödlån på 130 miljarder euro till Grekland drog många en suck av lättnad. Men det finns alla skäl i världen att fortsätta hålla andan. I själva verket är inte ens lånet helt klart.

Att döma av en rapport från EU och IMF som läckt ut är dessutom Greklands läge även efter det nu aktuella nödlånet och nedskrivning av statsskulden ohållbart. Ett problem är förstås behovet av tillväxt för att få ekvationen att gå ihop.

Som det så träffande har formulerats har Grekland just anmält sig till ett maratonlopp. Återstår bara att springa det.

Å ena sidan ger loppet Grekland möjlighet att komma i mål som ett annat land. Å andra sidan kommer det att ta tid innan grekerna ens har målet i sikte. Även under gynnsamma omständigheter blir det svårt att skapa den uppslutning kring reformerna och tilltro till framtiden som är avgörande för att nå fram.

Renlevnadsregler och regelefterlevnad är själva essensen av det nya politisk-ekonomiska Europa som växer fram. Det är inte det minsta konstigt att det riktas mycket kritik mot sakernas tillstånd i Grekland, men när EU ser bjälken i det grekiska ögat får man inte missa grandet i det egna.

Det känns nog som ett hån i ett krishärjat Aten att 24 av EU:s 27 medlemsländer vill ge EU-kommissionen ansvarsfrihet för budgeten 2010.

Detta sedan den Europeiska revisionsrättens granskning visat på ett ökat antal fel, särskilt i fråga om regionalstöden. Revisionsrätten har dessutom granskat floran av självständiga EU-myndigheter. Elva av 22 granskade (av totalt 31) klarade inte att korrekt redovisa vart hälften av utgifterna hade gått. Överstora styrelser är dyra och ineffektiva. Med mera.

Det är bra att Sverige är ett av de tre länder som vägrade ge ansvarsfrihet. Nu gäller det att jobba vidare för att öka renlevnaden men också rensa i rabatten. Budgeten för Regionkommittén respektive Ekonomiska och sociala kommittén har ökat med 50 procent under de senaste åtta åren – till synnerligen oklar nytta.

Til syvende og sidst är det EU-parlamentet som avgör kommissionens öde. Det lär bli debatt. Men också parlamentarikerna borde se sig själva i spegeln. Varför inte föregå med god svångrem till båtnad för medborgarnas stöd för EU:s hårda bud?