Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige. Året var 1995 och Göran Persson var statsminister i krishanteringstider. Som ett eko av Persson vill en pressad Mario Monti få tyst i euroklassen och har kastat fram tanken på att Europeiska rådet ska diskutera en uppförandekod som ska gälla för offentliga uttalanden.
Det är fel väg att gå.
Monti vill inte att negativt europrat ska gå ut över räntan på italienska statsobligationer, men lika lite som det går att bara prata ned den är det möjligt att öka förtroendet genom att införa kollektiv munkavle för kritisk diskussion. Svaren på eurokrisen är inte givna och det saknas sannerligen inte anledning att vara kritisk.
Detta gäller också när Mario Draghi glädjande nog satte beslut bakom orden om att den Europeiska centralbanken är berett att göra vad som krävs för att rädda euron. ECB utfäster sig att utan tidsramar stödköpa obegränsade volymer korta statspapper från eurozonens krishärdar. För att komma i åtnjutande av förmånen krävs att det berörda landet begär hjälp och skriver under på villkoren för EU:s krisfonder.
Europa skulle inte må ett dugg bättre av tystnad om euron – tvärtom skulle risken öka för att reformpolitiken i krisländerna bara blev kosmetisk. I ECB:s stödprogram ställs nu strikta krav på att krisländerna håller fast vid eklutspolitiken och håller dörren öppen för granskande ”män i svart”. Annars fryser stödköpen inne.
Marknaderna tog ett glädjeskutt över beskedet från ECB, men de kan landa hårt redan på onsdag då den tyska författningsdomstolen avkunnar sin dom om huruvida krisfonden ESM är förenlig med grundlagen. Samma dag väntas ”EU-skeptiska” socialister gå fram stort i det nederländska parlamentsvalet. Krisen är långt ifrån över – och den är inte bara ekonomisk.
Stödköpsbeslutet får skrivas på nödvändighetens kriskonto men är knappast dygdigt. Helt klart är att ECB trampar i gränsmarkerna för vad man får göra. Det innebär också att EU under trycket från kärva finansmarknader återigen ökar den politiska integrationen utan förankring i en bred diskussion om hur Unionen ska utvecklas. Men den kommer. Och även den är nödvändig.
Sverige är illa rustat för en kommande diskussion om en fördjupad politisk union och dess alternativ. Efter folkomröstningen om euron 2003 tog debatten slut. Det har liksom varit bekvämast så. Även för alliansregeringen. Förhoppningsvis är Carl Bildts uppmanande Europaartikel på Brännpunkt i går ett tecken på större vilja från regeringen att ta initiativ till en framtidsdiskussion som sträcker sig längre än till att sitta på åskådarläktaren och applådera sig själv.
Det är i sådana fall rätt väg att gå. EU kommer aldrig att bli samma Union som före krisen.
