Kolumn | Turkiet och Sverige
Det var betecknande att SEB:s årliga internationella konferens med nordiska företag, som ägde rum i början av förra veckan, i år hamnade i Istanbul, Turkiet och med Carl Bildt som sluttalare. Bankens konferenser är inte enbart inriktade på ekonomiska frågor, utan ligger i skärningspunkten mellan internationell politik, näringsliv och samhälle. Vad passar då bättre än Turkiet just nu?
På svenskt håll har politisk turism till Turkiet varit i ropet senaste tiden. Sålunda har i år för första gången också en svensk regeringschef varit på besök i landet. Och jag tror inte att Sverige har varit så populärt i Turkiet sedan mitten av 1970-talet, då landets dåvarande förment socialdemokratiske premiärminister Bülent Ecevit talade sig varm om välfärdsstaten Sverige och om Olof Palme.
Annars har Sverige varit paria i Turkiet sedan dess och till för inte så länge sedan. På den turkiska sidan såg man med misstänksamhet på de svenska propåerna om mänskliga rättigheter, om kurdernas
situation och om religionsfrihet.
Sverige var, efter Grekland, Turkiets främsta vedersakare inom EU. På mer turkietskeptiskt håll i Europa, bland tyska kristdemokrater, österrikiska haiderianer och franska gaullister, var man rätt så tillfreds med att grekerna, med svenskt eldunderstöd, skötte rabulistrollen mot turkarna
Det hela tog en för både Sverige och Turkiet lycklig vändning inför toppmötet i Helsingfors 1999. Den sommaren slutade den nya grekiska regeringen att hetsa mot den turkiske arvfienden. Vändpunkten i den mediala offentligheten blev de jordbävningar som först drabbade västra Turkiet och sedan Grekland. I nödens stund skyndade greker till turkars hjälp och de fick kort därefter se hjälpen återgäldad. Inom EU-kretsen blev Grekland en konstruktiv understödjare av de turkiska medlemsskapsträvandena.
När Aten slutade förfölja Ankara riskerade Stockholm att sitta med Svarte Petter på hand, d v s axla Greklands tidigare roll som EU:s mest turkietskeptiska medlem. Regeringen Persson och
dåvarande utrikesministern Anna Lindh hade uppenbarligen ingen lust att kratsa de antiturkiska kastanjerna ur elden för Tysklands kristdemokrater och Österrikes Jörg Haider. Det grekiska lappkastet följdes av ett svenskt, och nu blev även Sverige en påskyndare av det beslut som i Helsingfors 1999 fastställde att Turkiet var en kandidatmedlem till EU.
På turkiskt håll fick man därmed också klart för sig att Sveriges uppfattning var att Turkiet kunde bli EU-medlem om det uppfyllde Köpenhamnskritierna från 1993 gällande demokratisering, ekonomisk harmonisering och mänskliga rättigheter.
I detta perspektiv finns det anledning att, oavsett andra frågor, berömma den senaste kvartetten av svenska utrikesministrar - Margaretha af Ugglas, Lena Hjelm-Wallén, Anna Lindh och Laila Freivalds - och de regeringar som dessa statsråd har ingått i. Till skillnad från många andra har den svenska hållningen mot Turkiet i fråga om EU-medlemskapet inte drivits av en dold agenda med ovidkommande invändningar om Turkiets
folkmängd, dess religion eller om Europas geografiska och kulturella avgränsningar. Det har ökat Sveriges popularitet.
Den svenska kritiken mot Turkiet sedan statskuppen 1980 om bristande hänsyn till mänskliga rättigheter och demokrati var korrekt men verkningslös. Verkan fick kritiken först i ett för bägge parter relevant sammanhang, nämligen när Sverige blev EU-medlem och Turkiet förklarades kunna bli EU-medlem.
Europeiska unionen grundades som en värdebaserad sammanslutning i skärningspunkten mellan näringsliv, samhälle och politik. Den roll som EU har spelat i att påskynda ekonomisk förnyelse och ett frihetligare samhälle i Turkiet, visar att sammanslutningen fortfarande förmår att främja dessa värden. I ett land där EU har blivit liktydigt med obegriplig byråkrati, kan det vara bra att påminna om att det finns stora förtjänster med unionen.
Thomas Gür är egenföretagare, fri skribent och programledare i TV 8:s intervjuserie Global Axess.
