EU-samarbetet behöver mer kritik från sina vänner. Om ifrågasättandet av EU:s verksamheter och beslut huvudsakligen ska komma från dem som är misstänksamma mot EU som idé, blir debatten skev. Vi har redan hunnit en lång bit på den vägen och värre kan det bli.
Den socialdemokratiske nationalekonomen Nils Lundgren och förre riksbankschefen Lars Wohlin har offentliggjort planer på att bilda ett nytt, ”EU-kritiskt” parti, och det spekuleras redan friskt om dess framgångar i sommarens val. Det finns onekligen en EU-kritisk opinion. Skulle partiet bli verklighet kan det säkert få en del röster.
Därmed inte sagt att initiativet skulle få den effekt som initiativtagarna åtminstone säger sig vilja uppnå, nämligen ökad skepsis mot europeisk överstatlighet men med fortsatt stöd för det svenska medlemskapet.
Risken är stor att de åstadkommer raka motsatsen och bidrar till att låsa fast svensk debatt i ett fortsatt sterilt ja/nej-perspektiv, där den konstruktiva EU-kritiken inte får det utrymme som vore befogat. Det
är lätt att se framför sig hur nyanserna försvinner i valdebatter mellan ”EU-kritiker” och ”ja-partier”. Borgerliga företrädare riskerar att bli ännu mer obenägna att tala klarspråk om sådant som är fel med EU i rädsla för att ge kritikerna vatten på sin kvarn.
Ingen vettig människa kan vara för allt som EU:s institutioner håller på med; där finns samma tendens att lägga sig i mer och mer som överallt annars i politiken. Men i oro för att ge legitimitet åt EU-medlemskapets kritiker har jasidan från 1994 varit alltför försiktig med att sjunga ut om centralisering, byråkrati och klåfingrighet.
En dag var vi plötsligt med i EU, men Europa blev för den skull inte genast en naturlig del av vår politiska kultur. Och har tyvärr inte blivit det ännu. Diskussionen om värdet och nyttan av EU har varit för torftig; det lättköpta gnället omfattande men den meningsfulla kritiken svag och timid. Priset upplever vi i form av ett utanförskap inom medlemskapet, och det riskerar att förstärkas.