EU:s medlemsländer har inte förbundit sig att rycka ut till försvar för varandra om det värsta skulle inträffa. EU är inte någon försvarsunion. Trots avsaknaden av formella förpliktelser är det dock inte troligt att hjälpen skulle utebli - inte ens från formellt alliansfria stater som Sverige. Värdegemenskapen leder till en säkerhetsgemenskap.
Mot den bakgrunden skulle man kunna tycka att det är okontroversiellt att göra de facto till de jure i EU:s nya grundlag. Men så är inte fallet. EU bör inte bli en försvarsunion med en fördragsenlig skyldighet för medlemsstaterna att bistå varandra.
Det är utmärkt att utrikesminister Laila Freivalds motsätter sig detta. Dessvärre är det inte mycket till fot som Freivalds har satt ned. Sverige har tillsammans med alliansfria Finland, Irland och Österrike fört fram ett ändringsförslag som reducerar skyldigheten till en option.
Det är politiskt larv i syfte att upprätthålla fiktionen om den svenska alliansfriheten. Sverige har under ett halvt århundrade haft ett
militärt samarbete med Nato, först hemligt och numera öppet. Vi är inte alliansfria, vi är en del av frihetens allians.
Nato är fortfarande grundbulten för Europas säkerhet. Nato behöver varken ersättas eller dubbleras. Nato behöver bevaras. Därför får EU inte bli en försvarsunion, som främst skulle motiveras av Frankrikes önskan att minska USA:s inflytande i världspolitiken.
Tillsammans är EU och USA ett mycket starkt par. Ensamt står EU svagt och betydligt svagare än ett unilateralt USA. Natos existens kan inte tas för given; det var inte länge sedan spekulationerna handlade om att USA skulle dra sig ur sitt Europaengagemang. Nu är det i stället Bushadministrationen som varnar för att Nato kan spricka om EU slår in en militär kil i alliansen.
Det är viktigt att Europa förmår att mobilisera mer militär förmåga och vilja att använda den i krislägen. För det krävs upprustning och en starkare vilja än den som kommer till uttryck i den nya säkerhetspolitiska doktrinen. Erfarenheterna från insatserna på
Balkan visar att det även krävs en ökad samordning för att EU ska klara av krishantering. Det behöver i sig inte vara problematiskt. Svårigheterna uppstår när det som ska vara ett kompletterande säkerhetspolitiskt medel övergår till att bli en ersättning för Nato - i tron att Jacques Chirac ska komma med hårda paket. Det lär han inte göra.
