Eurokrisen är akut men inte EU:s värsta problem. Den dystra slutsatsen drar OECD, de rika ländernas ekonomiska samarbetsorganisation, i sin årliga granskning av eurozonen. OECD pekar på det dubbla problemet med en åldrande befolkning i EU och en dålig produktivitetstillväxt. Sammantaget leder det till slutsatsen att den långsiktiga tillväxten kommer att hamna på den lägsta nivån på decennier.

Detta kommer i sin tur att göra det svårare att lösa miljöproblem, sociala utmaningar och skuldkrisen. Samtidigt bidrar skuldkrisen till den svaga tillväxten.

Men det är inte läge att hänga med huvudet. EU måste klara av att tänka politik längs två olika banor: få bukt med den akuta skuldkrisen och strukturreformera för att få upp tillväxttakten. Det är alltid en början att tanken på en europeisk skatt på finanstransaktioner nu verkar vara politiskt död.

EU:s inre marknad är en framgångssaga men det återstår väldigt mycket innan den verkligen är en inre marknad. Att gå vidare är en av nycklarna till en bättre ekonomisk utveckling. OECD beskriver den inre marknaden som fragmenterad i fråga om handel och finansiella system. Man vill se mindre av marknadsreglering på nationell nivå och att redan beslutade åtgärder faktiskt genomförs. Arbetsmarknaden behöver bli mer rörlig.

Strukturreformer är särskilt viktiga för att få igång ekonomierna i skuldländerna. Men OECD vill också se en mycket högre brandvägg för att resolut skapa förtroende för euron. Inför EU:s finansministermöte på fredag kastar OECD in ett bud på hur stor stabilitetsfonden borde vara, en biljon euro.

Det kommer säkert att bli en ökning sedan Tyskland har svängt, men knappast i den utsträckning som OECD efterlyser. Det tyska motståndet bottnar i en klok vilja att hålla reformtrycket uppe, men också i att ränteläget blivit mer gynnsamt för Italien och Spanien.

Eurokrisen är mycket mer än smarta teknikaliteter, brandväggar och strategier för tillväxt med det dubbla syftet att hitta lösningar för att ta Europa ur krisen och skapa förtroende på marknaden för att lösningarna är trovärdiga. Men marknaden är inte allt. Det finns folk därute vars förtroendekapital för EU också behöver stärkas – och det gäller både i de medlemsstater som nu och flera år framåt kommer att genomgå en mycket svår kur och i dem som får ställa upp med lån och garantier.

Det folkliga förtroendeunderskottet borde mana EU till återhållsamhet, men ändå driver Kommissionen och ett antal medlemsstater på för att öka budgeten (Sverige tillhör dem som vill minska den). På samma sätt som krisen framtvingar reformer i de skuldsatta underskottsländer har EU ett gyllene tillfälle att städa upp i sitt eget fögderi, till exempel att sätta punkt för EU-parlamentets skytteltrafik mellan Bryssel och Strasbourg, rensa myndighetsrabatten och i floran av förmåner.

Vad innebär det för EU-folkets tilltro när den Europeiska miljömyndigheten med säte i Köpenhamn valde att lägga ned 300000 euro på att klä fasaden vid Kongens Nytorv med en levande växtkarta över Europa?