Den polsk-judiske barnläkaren Janusz Korczak mördades i koncentrationslägret Treblinka 1942. Han hade haft möjlighet att fly undan den nazistiska ockupationsmakten men valde att stanna kvar i det som blev en universell mardröm som utspelades på polsk mark. Korczak stannade hos de 200 barn som fanns på det hem för föräldralösa barn som han hade startat och drev.

I augusti 1942 transporterades Korczak, hans personal och alla barnen från Warszawas ghetto till den väntande gaskammaren i Treblinka.

I Vilnius finns en gata med det Japanklingande namnet Chiune Sugihara – och det inte bara klingar japanskt. 1939–40 var Sugihara Japans konsul i Kaunas. Hit kom en ström av polsk-judiska flyktingar från Polen och han hjälpte dem att fly vidare. Mot japanska UD:s uttryckliga order bestämde sig Sugihara för att utfärda visum till de polska judarna så att dessa via Moskva och sedan Transsibiriska järnvägen kunde ta sig till Japan. Som en del av Molotov-Ribbentrop-pakten hade Litauen hamnat i sovjetiska händer 1940, och mot förmodan tillät Stalin utresa under förutsättning att alla papper var i sin ordning.

Sugihara räddade därigenom flera tusen människor undan Förintelsen. I boken Decision – Visas for Life (1983) skriver han om sin vånda både inför att inte lyda på traditionsenligt sätt och de eventuella konsekvenserna för sin egen karriär, men att han till slut kom fram till att medmänskligheten måste sättas främst. Och så började han skriva och stämpla helt fram till dess han var tvungen att utrymma från Kaunas. Det sägs att han till och med in i det sista med tåget i rörelse och öppet fönster lämnade ut japanska transitvisa.

Det här är två exempel på att historien om Förintelsen inte bara handlar om ondska, omänsklighet och blind lydnad, utan också har plats för berättelser om att visa godhet och offervilja, och att göra det rätta. Det finns i någon mening alltid ett val. Så är det också i de långt mindre dramatiska liv som utgör en vanlig vardag.

Ett val fanns det också för Raoul Wallenberg – även om han uttryckte motsatsen. Från juli 1944 till januari räddade han och hans medarbetare tiotusentals liv, men han förlorade sitt eget.

”För mig finns inget annat val” är titeln på den vandringsutställning om Raoul Wallenberg, som varit en del av Wallenbergåret till minne av att det gått 100 år sedan hans födelse.

Under minnesåret har det kommit två biografier som fördjupar bilden av Wallenberg och hans medarbetares räddningsarbete för att i krigets Budapest förse judar med svenska skyddspass och ordna med skyddade boenden. Bilden av hur förbisedd han varit i Sverige har också blivit tydligare.

En läromedelsundersökning som har gjorts visar att Wallenberg bara nämns i åtta av de 23 läroböcker för gymnasiet som har granskats. Bara i två är han viktigare än ett par meningar och endast en ger en mer utförlig redovisning av hans gärning. I högstadiet är han omnämnd i en av nio böcker.

Men att Wallenberg får ta plats handlar inte bara om att hedra minnet av en svensk hjälte, utan också – och det har också varit ett underliggande tema för minnesåret – att verka för tolerans och mot främlingsfientlighet och antisemitism. I Sverige. I världen. På så sätt tillhör Raoul Wallenberg också framtiden.

Wallenbergs modiga gärning för att rädda judar undan nazisterna har stått i fokus under minnesåret, men året har också varit en påminnelse om hans öde. Bortförd, försvunnen och sannolikt avrättad i kommunismens Sovjetunionen. Övergiven och sviken av den svenska regeringen och sedan närmast bortglömd. Därför är det också viktigt att den svenska delen av historien har varit en del av minnesåret – och att det nu finns ett påminnande konstverk utanför entrén till Arvfurstens palats.

Det är också bra att regeringen har valt att gå vidare med försöken att få fram uppgifter om Wallenbergs öde. Det är en markering av att Sverige inte tänker glömma (igen).

Något direkt nytt har kanske inte kommit fram, men det är ändå viktigt att beskedet från de ryska arkivväktarna har ändrats till att ”de exakta omständigheterna kring och den exakta tidpunkten för Raoul Wallenbergs död är fortfarande en gåta”.