För den som betraktar landet lite på avstånd framstår svensk politik som ett slags idyll. Konsensus och pragmatism råder, skandaler och korruption hör till ovanligheterna, tonläget är lågt och nästan alla partier söker sig till mitten. Att väl förvalta ett välfungerande land är nästan allas motto, och det är inte alls konstigt med tanke på hur pass bra Sverige klarar sig i ett Europa med stora bekymmer.

Allt verkar vara som det ska, tryggt och säkert, men skenet bedrar. Några bångstyriga rookies håller på att skapa oreda i Sörgården. Och de verkar bli allt fler trots att ingen vill umgås med dem.

SCB:s novembermätning var ingen munter läsning för några andra än Sverigedemokraternas anhängare. Sakta men säkert klättrar partiet uppåt i opinionsmätningarna och det kan bli vanskligt att bilda regering efter nästa val.

I SvD ( 6/12) uppmanas S och M att “knäcka SD-koden” för att kunna bjuda bättre motstånd mot nykomlingarna. Det låter klokt, men det kan leda fel om man tror att det enbart handlar om Sverigedemokraterna. För att tyda SD-koden måste “etablissemangspartierna” begripa sig på sin egen kod, ty SD:s framgångar bygger till stor del på dessa partiers tystnader och svagheter.

Det enklaste svaret på SD-gåtan ges av Anne-Marie Pålsson i en artikel i Ystads Allehanda (5/12). Det handlar om vad de själva säger, nämligen att SD är enda riktigt avvikande partiet i invandringsfrågan och företräder en kritisk hållning som många delar. “Makteliten” har stått för en förtryckande konsensus som nu har brutits. Därför växer SD: “Kanske är det så att SD efter valframgången brutit den offentliga uppfattningen om den svenska invandringspolitikens förtjänster. Det har nu blivit ’tillåtet’ att prata om den misslyckade integrationspolitiken.”

En bredare förklaring ger Adam Cwejman i en oped i SvD ( 2/12). Mittenorienteringen i svensk politik har avideologiserat partierna och lämnat flankerna obevakade. En förvaltande och pragmatisk inriktning har lett till att nya och allt viktigare frågor lämnats åt sidan.

Cwejman pekar på allt det som rör ”identitetspolitiken”, det vill säga frågor rörande identitet, härkomst, tillhörighet och samhällsgemenskap. Det är centrala frågor i globaliseringens tid, där etablerade och trygga identiteter och gemenskaper förflyktigas. Om allt detta har “etablissemanget” mycket litet att säga, men det är just på det planet SD spelar sina kort. På det viset, säger Cwejman, blir SD “ett väldigt modernt parti” som kapitaliserar på tidsandan.

Paradoxalt nog kombineras detta moderna drag med ett bakåtsträvande samhällsideal. SD är ett slags vänsternationalistiskt parti med en restaurering av ett etniskt homogent folkhem som bärande vision. Deras dröm är en gemenskap baserad på likhet, djup samhörighet och en varm familjekänsla av den typ som Per Albin Hansson förkunnade på sin tid. Det kan tyckas vara ett dåligt svar på samtidens stora frågor, men det är åtminstone ett tydligt svar där andra passar.

Fotnot: Detta är den avslutande artikeln av en serie i tre delar.

Del 1: Svensk politiks nya landskap

Del 2: Olika nyanser av samma färg