Jag började gråta i somras, på Sergels torg, när Irak just besegrat Saudiarabien och tagit hem guldet i Asiatiska cupen. Tiotusentals irakier – kurder, assyrier, shiiter, kristna, gamla, unga – sjöng och dansade och viftade med flaggor och jublade och kramades. Det var gudomlig rättvisa. Dessa plågade människor, som genomlidit fem års krig, och dessförinnan despoti, internationella sanktioner, mer krig, folkmord, och allt ont vi kan föreställa oss, fick åtminstone ett enda glädjeämne. Alla grät. Jag grät. Det var ju det här som allt borde ha handlat om.

Glädjetårarna var avlägsna när president George W Bush igår presenterade planerna på truppneddragningar i Irak. Den bistra realpolitiken har sedan länge satt drömmen om irakiernas frihet i skuggan. De senaste åren har insatsen i Irak handlat mer om smutsigt inrikespolitiskt spel än om visionen om ett Mellanöstern fritt från tyranner.

Ett helt land står i lågor. Miljontals liv står på spel. Framtiden för hela världsdelen är osäker. Men för politikerna är allt detta underordnat de egna ambitionerna. De i det demokratiska partiet har använt kriget som hävstång för att få makten. De i det republikanska har haft kriget som tillhygge för att kunna kalla sina motståndare för opatriotiska. Det har varit vämjeligt att se. Alla tankar om idealism har varit som bortblåsta.

Säga vad man vill om Bush, men han har betytt mycket för idéutvecklingen i den samtida politiken. Den vänster som i decennier fördömt amerikansk utrikespolitik som cynisk, hyllar idag Henry Kissinger och förespråkar stabilitet i diktaturer. Samma vänster som alltid dömt ut alla religösa auktoriteter talar idag varmt om dialog med mullorna i Iran och fundamentalisterna i Hamas och Hizbollah. Den höger som så ofta varit isolationistisk ivrar nu för revolutioner i främmande land.

Eller ivrade, kanske är rätt tempus. Utrymmet för idealism har krympt. Beskedet från president Bush att han följer general David Petraeus råd att till sommaren återgå till den nivå på insatsen som gällde innan the surge är förvisso ingen reträtt – snarast ett sista försök med den Bushdoktrin som upphovsmannen själv skött så valhänt att katastroferna stått på rad i Irak. Men spelet som föregått detta beslut antyder att efterträdaren, vem det nu blir, knappast kommer att axla något större ansvar. Irak lämnas inte i sticket, men kommer inte att blomstra. Mellanösterns folk får vänta på friheten. Politikerna talar om The American interest. Det är ingen tid för idealism.

USA behövde egentligen inte gå med i första världskriget. De egna gränserna var säkra. De enrollerade 4000000 man. Över 100 000 dog, men Europa befriades. USA behövde inte gå med i andra världskriget. Färre amerikaner dog vid Japans attack på Pearl Harbor än vid al Qaidas år 2001. De egna gränserna var säkra. 16000000 man enrollerades, 400000 dog, och Europa befriades. Kanske behövde man inte heller ha slagits i Kalla kriget. Det pågick i över 40 år. Europa befriades.

Kriget mot terrorism och islamistisk fundamentalism har pågått i sex år. Kanske var det fel att gå in i Irak. Men det är inte det frågan nu gäller. Mycket står på spel. Miljontals liv i Irak. Hela regionens framtid. Fundamentalisternas förutsättningar. Allt det, och dessutom frågan om den amerikanska idealismen. Vågar någon igen tro att USA ska offra sig? Kommer skurkstater på främmande kontinenter att frukta intervention? Var tårarna på Sergels torg så nära seger man kom?

Det är för tidigt att fälla dom. Närvaron i Irak kommer att bli långvarig, och Petraeus taktik är lovande. Mycket kan hända. Det enda som är säkert är att det blir mer tårar, av den ena eller andra anledningen.