I juni fick Svenska Folkpartiet en ny ordförande och Finland sedan en ny försvarsminister. Jag frågade Carl Haglund hur det kommer sig att hans parti sedan 1970-talet närmast har abonnerat på den posten.

–Ja, vi har haft osedvanligt många försvarsministrar. Inom SFP finns det ett stort intresse för försvarsfrågor. Vi är ganska fosterländska och har alltid värdesatt försvaret högt. Kanske har det blivit en tradition i positiv bemärkelse.

Som nytillträdd försvarsminister har du fått ärva ett pågående reformarbete. Hur går det?

– Den försvarspolitiska grunden ligger kvar med ett starkt självständigt försvar byggt på värnplikt. Reformen handlar om att lägga ned verksamhet och samtidigt stärka andra delar. Det är en nödvändig reform för att med mer begränsade resurser få möjligast effektiva organisation. Tidtabellen är snäv men jag är hoppfull.

Hur många man kommer den finländska armén att kunna mobilisera 2015?

– I krigstid ska vi kunna mobilisera 230000 man, jämfört med dagens 350000. Det är vad vi bedömer behövs för att försvara hela landet i en stor kris. Mobilisering sker i ett antal faser. Från några timmar, dagar, veckor till några månader.

Finland genomför också ett förmågelyft för att stärka luftvärnet och attackflyget. Hur ser den övergripande strategiska tanken ut?

– Vi måste se till att vi har prestationsförmågor som är internationellt konkurrenskraftiga och trovärdiga. Vid behov ska de ha en passiverande effekt på en eventuell, vad ska man kalla det för att vara politiskt korrekt... De ska verka avskräckande i en eventuell krissituation.

Finland har en option om medlemskap i Nato som ett bärande inslag i den säkerhetspolitiska doktrinen. Är det inte dags att ta steget fullt ut?

– Det finns inte någon politisk efterfrågan på ett medlemskap.

Och om du själv ägde frågan?

– Jag är ganska pragmatisk. Jag har inte några principiella problem med medlemskap, men jag är inte heller passionerad. Det är jag däremot när det gäller nordiskt samarbete. Ju mer samarbete, desto bättre fungerar den nordiska solidariteten om det verkligen kniper.

Men utan Natomedlemskap för alla är det väl i praktiken omöjligt att göra stora framsteg ?

– Vi satt nyligen alla runt bordet vid det nordiska försvars- och utrikesministermötet i Bodø och var överens om att det inte är så. Natomedlemskap krävs för ett riktigt fördjupat samarbete, men praktiskt kan vi gå hur långt som helst om vi vill.

Finns den viljan?

– I Finland finns den.

Den ryske generalstabschefen Makarovs hotfulla tal, utplaceringen av missiler som når både Sverige och Finland, en satsning på kvalificerade förband i hög beredskap och dramatiskt ökade försvarsanslag väcker en rad frågor om Ryssland. Samtidigt är det nedrustning som präglar bilden iEU och USA. Nog måste vi väl ställa oss frågan hur vi bäst bevarar det nuvarande goda säkerhetspolitiska läget ?

– På ett generellt plan är EU-tanken den bästa, det vill säga integration. Det minskar risken för någon typ av tråkigare konflikt. Putins sätt att komma tillbaka till makten får inte några stilpoäng iFinland, men vi bör samarbeta och inte isolera Ryssland.

Det är klart att vi noterar att Ryssland håller på att bygga upp sin militära styrka igen, samtidigt försöker vi undvika att hamna i ett kalla-krigs-tänkande. Men det är klart att vi såg vad som hände i Georgien. Ryssland bevakar sina egna intressen.

Vad är viktigast för dig i den kom mande försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen?

– Det är att lyfta fram försvarets situation och resurser på 2020-talet. Det är den fundamentala fråga som måste diskuteras inför nästa val. Alternativen är att satsa mer pengar på försvaret för att därmed upprätthålla ett självständigt försvar, att se över alliansfrihet och värnplikt eller acceptera att prestationsförmågan försämras.

För mig är det tredje alternativet inte ett politiskt möjligt.

Jag antar att du inte vill kommentera den svenska regeringens ekonomiska ekvation vad gäller anslag för uppgradering av Jas, ökade kostnader för personalförsörjningen och materielförnyelse?

– Nej, det är inte min sak.