Public service beskrivs av både Sveriges Radio och Sveriges Television som publicistik i det allmännas tjänst, befriad från kommersiellt och politiskt inflytande. ”Vi har alltså uppdraget – och möjligheten – att arbeta utan kommersiella sidohänsyn” som det står i Public service-handboken.

Det är häpnadsväckande likt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths formulering om att public service ”kan stå fritt från kommersiella sidoblickar” från ett tal i förra veckan som får hård kritik av SVT/SR.

Mot bakgrund av att den första avstämningen inför tillståndsprövningen 2013 ska ske nu i mars är det rimligt att återvända till diskussionen om vad public service-företagen egentligen ska hålla på med. Det var också temat för den stora public service-dagen i Stockholm igår.

Kulturministern anser helt korrekt att SVT/SR inte ska ägna sig åt innehållslig konkurrens med kommersiella medier och att företagen inte ska ha kommersiella samarbeten, särskilt inte sponsring.

Att sådant strider mot public service-företagens publicistiska integritet kan man läsa i deras egna dokument. Ändå känner sig företagsledningarna uppenbarligen mycket förolämpade av Adelsohn Liljeroths utspel.

”Tolkningen är inte alltför djärv att... (d)et som är möjligt för andra aktörer att tjäna pengar på ska bort från public service tablåer” skrev till exempel radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö på DN Debatt (19/2).

Om detta verkligen är kulturministerns mening – det så kallade linjetalet var i själva verket mer vagt än vad kritikerna ger sken av – är det i så fall utmärkt.

Public service ska inte tävla med marknaden, även om det uppenbarligen är vad man gör i dagsläget. Till exempel styrs SVT:s tablåplanering delvis av när andra tv-kanaler väljer att visa sina succéprogram (Dagens Media 11/2).

SVT/SR ska inte heller, som Svegfors/Benkö antydde i sin artikel, vara ett bålverk mot kommersiella medieföretags vinstmöjligheter. Alldeles bortsett från att detta omöjligen kan vara statsmediernas uppgift vore det på sätt och vis också att arbeta med hänsyn till andra aktörer.

Istället är det precis som Public service-handboken anvisar: public service har uppdraget och möjligheten att göra någonting annat än de kommersiella alternativen.

Det innebär inte, som Eva Hamilton komiskt nog försökte påskina i P1 Medierna i lördags, att SVT måste sluta med initierade kulturprogram om till exempel MTG-ägda TV3 plötsligt skulle få för sig att göra ett kulturprogram.

Det handlar snarare om att SVT inte behöver göra Doobidoo om TV3 gör Singing Bee. Och det är faktiskt ett privilegium.

Istället för att rätta sig efter mode och trender, som marknadsdrivna medier idag snart inte har något annat val än att göra, kan public service gå en annan och mer självständig väg. Man kan satsa på det som verkligen har värde, som nyheter, granskande journalistik och drama. Man har råd att låta kvalitet, istället för i överdriven omfattning tittar- och lyssnarsiffror, vara vägledande.

Varför inte ta vara på en sådan publicistisk förmån?