Det kan tyckas märkligt att politiker så ofta går in sig i språkliga snårskogar. Senast ut var försvarsminister Karin Enström, som i måndags tog alla retoriska omvägar hon kunde för att undvika att kalla Saudiarabien för en diktatur (Ekot 13/8). Det blev nästan parodiskt när försvarsministern konstaterade att landet bär alla diktaturens kännetecken samtidigt som hon vägrade att ta de åtta bokstäverna d-i-k-t-a-t-u-r i sin mun.
Enström är bara ett exempel av många. För hennes del handlar det om de moraliska principer som Sveriges vapenexport bygger på. Vi ska inte exportera vapen till diktaturer, är det sagt. Ett enda ord hade kunnat förändra förutsättningarna för affärerna. Inte bara för vapenhandeln utan också för den konventionella handeln. Regimen i Riyadh tycker inte om att bli kallad vid sitt rätta namn. Lättare då att gå runt, än att ta konsekvenserna av hur verkligheten faktiskt ser ut.
Politikens språkliga akrobatik är inget nytt fenomen. Minns hur dåvarande utrikesministern Laila Freivalds slingrade sig om Sudan år 2005. Hon vägrade konsekvent att kalla folkmordet i Sudan för just ett folkmord. ”Nästan ett folkmord”, ”som ett folkmord” – den retoriska kreativiteten var det inget fel på. Allt för att slippa den press att agera som användande av ordet ”folkmord” hade tvingat Freivalds till. Även Sverige är nämligen förbundet av FN-konventioner att agera när ett folkmord sker. Men så länge man låter bli att använda ordet kan man hålla sig borta.
Innan Gunilla Carlsson blev biståndsminister kritiserade hon ofta regeringen Persson för det språkliga tassandet. Men inte heller i den första utrikesdeklarationen under Carlssons tid i regeringen beskrevs händelserna i Darfur som ett folkmord.
Då Carl Bildt läste upp deklarationen gjorde han precis som sin socialdemokratiska föregångare, och slingrade sig från att nämna det uppenbara. När det kom till kritan sträckte sig väjandet för ordet trots allt över blockgränserna.
Ibland kan det uppstå ramaskri då en politiker gör tvärtom och låter ett visst ord smita över läpparna. Tidigare i år konstaterade Fredrik Reinfeldt i en intervju att arbetslösheten bland ”etniska svenskar mitt i livet” är förhållandevis låg. Ytterst få var intresserade av att diskutera varför arbetslöshetstalen skiljer sig så mycket mellan olika grupper. Istället uppstod en pseudodebatt om begreppet ”etniska svenskar” där vissa anklagade Reinfeldt för rasistisk retorik. Ett enskilt ord blev viktigare än budskapet.
Denna sortens fokus på enstaka ord är ofta oärligt och fördummar den politiska debatten. Enström vet att Sverige egentligen inte borde exportera vapen till Saudiarabien eftersom landet är en diktatur.
Freivalds visste år 2005 att Sverige egentligen enligt FN-konventioner hade en skyldighet att trycka på för internationell aktion gentemot Sudan. Och Reinfeldts språkgranskande kritiker visste egentligen att han var lika lite rasist som de själva men valde att gå till attack för att plocka politiska poäng. Det är dags att ordfixerade politiker börjar erkänna verkligheten som den faktiskt är, och agera därefter.
Det kan tyckas uppenbart, men regler, principer och konventioner knutna till vissa ord är faktiskt till för att följas, och det är ett demokratiskt problem att makthavare tar sig rätten att i praktiken bryta med dem genom att vägra att konstatera sådant som alla redan känner till. Det politiska samtalets deltagare måste börja uppföra sig som ärliga vuxna människor.
