Två svenska politiker har särskilt goda skäl att fundera på utgången av det brittiska valet: Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Jag syftar på hur valkampanjen gick upp som en sol och ned som en pannkaka för Liberaldemokraterna och deras ledare Nick Clegg. (Att han blev kungamakare trots partiets svaga resultat är en annan historia.)
Traditionellt betraktar man Folkpartiet som Lib Dems svenska motsvarighet och EU-minister Birgitta Ohlsson var också tidigt ute och beklagade att ”systerpartiet” inte hade fått fler mandat. Men i år har det varit betydligt intressantare med parallellerna mellan Lib Dems och Miljöpartiet.
Dels finns ett släktskap i sak: nej till kärnkraft, skepsis till försvaret, värn om den enskildes integritet, vilja att hårdbeskatta dem som tjänar bättre än genomsnittet. Dels är det slående hur lika partierna har positionerat sig och bemötts.
Uppsvinget för Clegg började med den första tv-sända partiledardebatten, där han ställde sig vid sidan om konflikten mellan Tories och Labour och beskrev dem som delar av samma gamla förkalkade etablissemang. Lib Dems, däremot, ville nå bortom kampen mellan höger och vänster och erbjuda verklig förändring.
På motsvarande sätt har MP skickligt framställt sig som tredje kraft och mittenparti mellan röda och blå: ett icke-kollektivistiskt alternativ utan marxistiska rötter för dem som är kritiska mot alliansregeringen. Och detta har man lyckats med samtidigt som man har gått in i ett allt djupare samarbete med ett av de två block som partiet profilerar sig emot. I ena ögonblicket har Maria Wetterstrand tagit fram en vårmotion ihop med Socialdemokraterna, i nästa stund har hon sagt sig vilja krossa det socialdemokratiska maktmonopolet.
Det antyder stor politisk fingerfärdighet. Men det påminner också om hur medierna har låtit MP gå i gräddfil. Det har varit väldigt mycket ädla avsikter, grön framtidstro och Maria Wetterstrands person i rapporteringen – och väldigt lite frågor om skattehöjningar, energiförsörjning och hur man både kan vara mot bilism och för subventioner till Saab. Kulmen nåddes i samband med FN:s Köpenhamnsmöte om klimatet där Wetterstrand fick framträda som någon sorts oberoende guru och sätta betyg på regeringens insatser.
Efter tv-genombrottet har även Nick Clegg och hans liberaldemokrater bemötts med silkesvantar: i alla fall om man jämför med hur de brukar bli behandlade av den partiska brittiska pressen. Det har hävdats att Clegg tagit förnyelsevinden ur seglen för Toryledaren David Cameron, och det har spekulerats friskt i att unga väljare skulle gå man ur huse och göra Lib Dems till största parti.
Så blev det nu inte. Ännu en gång visade det sig vara skillnad på framgångar i spalterna och framgångar i valbåsen och Lib Dems fick till och med färre mandat än i förra valet 2005. När det kom till kritan litade mittenväljare inte på det oprövade kortet och de vaga löftena om förändring, utan de sökte sig till kändare, tryggare märken. De må ha tjusats av fräschören, men i en tid av stora underskott och grekiska bränder kände de också att den där riktiga tyngden saknades i avgörande frågor som ekonomi, välfärd och förmågan att sköta staten.
Vad Eriksson och Wetterstrand får fråga sig är ifall Nick Clegg i rekordfart har upplevt ett förlopp som MP står mitt uppe i: ett som börjar med folkligt missnöje med de traditionella maktpartierna, fortsätter med positionering som ny spänstig kraft i mitten och en kärleksaffär med medierna, och avslutas med ifrågasättande, pyspunka och ett valresultat långt under förväntan?
MP har inte majoritetsvalssystemet att tampas med, men i gengäld finns ett större problem: Man står inte vid sidan om blocken. Partiet är tvärtom en fullfjädrad del av det ena.
Fram till nu har MP smidigt undgått att naglas fast vid detta faktum. Man har varit en del av det rödgröna samarbetet och fått generöst med exponering på kuppen, men man har ändå lyckats ge intryck av att man har mer att göra med livsstilsliberaler och entreprenörer än med sina samarbetspartner till vänster. Denna balansakt blir svårare att klara av för var dag som går och ju närmare valet vi kommer.
Sedan i måndags finns en gemensam rödgrön ekonomisk politik som MP måste stå upp för. Tillsammans med Socialdemokraterna ska man kämpa för att höja arbetsgivaravgifterna på ungdomar och öka subventionerna till LO-fackens a-kassor. Tillsammans med Vänsterpartiet ska man ta fajten för ”skatt på förmögna” och avskaffad valfrihet i barnomsorgen. Det blir tydligt för allt fler människor att 2010 års miljöpartistiska projekt går ut på att göra Thomas Östros till finansminister och Lars Ohly till … ja, vem vet. Uppgiften som väntar blir mindre tacksam än att såga Reinfeldt i Köpenhamn.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD. pj.anders.linder@svd.se
