Riksdagens högtidliga öppnande brukar det heta. I år är riksdagens ömkliga öppnande en mer träffande beteckning. Mona Sahlin har valt att inleda riksdagsarbetet med att göra valet av talman till ett politiskt slagfält. Sverigedemokraterna tackar och tar emot.
Regeringspartierna vill – med stöd i principen att det största blocket ska har första tjing – att den sittande talmannen Per Westerberg ska återväljas. Socialdemokraterna hävdar istället principen att det är det största partiet som ska ha posten. Och det är naturligtvis sant att S är störst. Mot bakgrund av att skillnaden till Moderaterna uppgår till 0,6 procentenheter ekar dock argumentet ihåligt. Särskilt eftersom det ska vägas mot att taktiken leder till att riksdagsåret inleds med att placera Sverigedemokraterna exakt där man vill vara, i vågmästarställning.
Björn von Sydow (talman 2002–2006) tackade nej till att ställa upp som Socialdemokraternas kandidat med motiveringen: ”Talmannen ska stå upp för demokratiska värderingar. Jag vill inte vara Sveriges riksdags talman med Sverigedemokraternas röster i ryggen.”
Efter det uttalandet trodde nog de flesta att saken var avgjord och att S inte skulle föra fram någon egen kandidat utan istället välja att lägga ned sina röster. Det fanns alla möjligheter att agera med ansvar och värdighet. Men icke. In på scenen kom Kent Härstedt med motiveringen: ”Om vi börjar backa och dra oss tillbaka för att SD riskerar att rösta på våra förslag ger vi dem alldeles för stort utrymme.”
Under valrörelsen var det annat ljud i skällan, det var ingen ände på anklagelserna från De rödgröna mot Alliansen för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Uttalandet kan också jämföras med att Mona Sahlin på S-kongressen för ett år sedan lovade att aldrig någonsin göra sig beroende av SD, varken aktivt eller passivt. Det enda raka i S krokiga linje är utnyttjandet av Sverigedemokraterna för att kleta ned regeringen.
Att oppositionen opponerar är ju annars en lika rimlig ståndpunkt som att regeringen regerar. I själva verket är den politiska sitsen med SD som möjlig tunga på vågen lika obekväm för De rödgröna som för Alliansen. En annan fråga är vilken politik som Mona Sahlin ska driva: Rödgrön eller S-märkt?
Närmast ställs saken på sin spets i fråga om Afghanistan. Urban Ahlin, Jan Eliasson och Mona Sahlin själv har alla förordat en förlängning av den svenska insatsen utan tidsram, det vill säga före den rödgröna uppgörelsen.
Den socialdemokratiska debattören Laila Naraghi påminner i en kolumn i tidningen Östran (/1/10) om att det faktiskt finns ett kongressbeslut på att Sverige ska stanna kvar till dess att afghanerna själva kan ta över ansvaret. Och, skriver hon:
”Att S-ledningen därefter valt att kompromissa bort det i de rödgröna samtalen inför det svenska valet är en annan sak. Kanske kände man sig tvungna att ge efter för något av Vänsterpartiets tyngre krav. Men man ville varken slopa budgettaket, förbjuda friskolor eller lämna EU, så då gav man upp Afghanistan. Ur ett moraliskt perspektiv är kompromissen generande: Man väljer inrikespolitiskt enkla lösningar för att tillmötesgå ett litet vänsterparti framför solidaritet med afghanerna.”
Att S-ledningens kompromiss bara kan vinna i riksdagen med stöd av SD gör den inte mindre moraliskt betänklig. Gör rätt, gör helt om!
