Det är rätt stort, kan jag tycka, när EU:s stats- och regeringschefer idag sätter sig tillrätta i Lissabon för att under två dagar lösa ut de sista detaljerna i ett nytt fördrag. Det är den havererade konstitutionen som likt fågel Fenix återuppstår. Men uppenbarligen är det inte en så stor politisk händelse att den berördes i gårdagens parti- ledardebatt. Trist, men typiskt för bakvattnet som EU befinner sig i.
När EU:s grundlagsprojekt drogs igång var tanken att det skulle drivas framåt i en inkluderande process som i sig skulle vara legitimitetshöjande. Ett särskilt konvent bildades, som efter åtskilligt rådbråkande lade fram ett förslag för vidare debatt. Sedan medlemsstaterna sagt sitt inleddes den ratificeringsprocess, som tvärstannade efter folkomröstningsnejen i Frankrike och Nederländerna 2005.
Politisk panik följd av tankepaus resulterade i en version, vars mest utmärkande skiljetecken är mindre av EU-symbolik. Annars är också detta förslag överfullt av paragrafer och fotnotstrixande. Om enkelhet är en dygd, är det här värre än den svenska synden.
Trots att alla är på spåret har det funnits oro för att toppmötet inte ska gå som på räls. Men med god EU-vilja ska det nog lösa sig även för Polen som har krävt mer av nationell vetorätt. Trots att premiärminister Gordon Brown kan ha politiskt behov av att uppträda som dramaqueen, kan idel glada miner förväntas när det är dags för det traditionella familjefotot. Frågan är dock hur länge det dröjer innan de leende mungiporna stelnar.
Den nya fördraget ska undertecknas vid EU-toppmötet i december. Räkna med pomp, ståt och högstämda tal. Enligt körschemat ska det ratificeras av de nationella parlamenten under nästa år och finnas på plats till EU-parlamentsvalet 2009.
Men mycket kan gå fel på vägen. Och det är folket som skrämmer eliten mest. Irland är konstitutionellt bundet att genomföra en folkomröstning. Det är en god gissning att samma sak kommer att ske i Danmark och i Storbritannien svettas redan Gordon Brown. I en rad andra länder är frågan om folket också het.
Vad som väntar är en uppvisning i verbal akrobatik och försök att sälja in en politisk paradox enligt två argumentationslinjer. Effektivitetsargumentet kommer att spelas upp medan makt- frågorna tonas ned.
Med allvarliga miner kommer stats- och regeringscheferna i de 27 medlemsländerna att upprepa formeln att EU krisar om reformfördraget inte antas. Kort sagt, att det är framtidsavgörande. Samtidigt kommer det glada budskapet kolporteras ut att reformen inte ändrar den grund- läggande relationen mellan EU och medlemsstaterna
Och det kan man ju säga. Effektivitetsargumentet låter bra. Fast det stämmer förstås inte. Ett utvidgat EU har visat sig kunna leva rätt hyggligt med det katastrofala Nicefördraget–och inget säger att EU blir handlingsförlamad om fördraget går på pumpen igen. Personligen vill jag inte ha någon folkomröstning, men jag skulle välkomna en smula större ärlighet om fördragets politiska tyngd. Det jag däremot verkligen skulle vilja ha är ett helt annat fördrag.
