En månadslön mer i plånboken varje år. Det är inte lite. Av regeringen Reinfeldts alla reformer är det jobbskatteavdraget som har haft störst betydelse. För en vanlig löntagare har skattesänkningen varit högst påtaglig.

Men avdraget har också haft samhällsekonomiska effekter. Incitamenten att arbeta har höjts. Samtidigt har löneanspråken hållits tillbaks – avdraget har ju gett mer än någon facklig förhandling någonsin har varit i närheten av – vilket har lett till fler jobb och därmed till bättre offentliga finanser.

Således har även oppositionen, om än med ett års eftersläpning varje gång, accepterat jobbskatteavdragets hittills tagna fyra steg.

Effekterna av att ytterligare öka avdraget är dock inte helt enkla att beräkna, mot bakgrund av att den globala finanskrisen har gjort det svårt att förutspå konjunkturutvecklingen. När regeringen nu ännu en gång vill utöka jobbskatteavdraget är det därför inte förvånande att det höjs kritiska röster.

I onsdags skrev professor Lars Calmfors, tills nyligen ordförande för Finanspolitiska rådet, att regeringen skulle kunna använda pengarna bättre (DN Debatt). Ett femte steg i avdraget blir dyrt, menar Calmfors, i en situation när det inte står klart att de jobbstimulerande effekterna egentligen behövs.

På ett sätt har Calmfors rätt. Det går att föreställa sig andra reformer än ytterligare jobbskatteavdrag. Som Calmfors säger skulle exempelvis värnskatten – en direkt skadlig straffskatt på flit och utbildning – vara mycket billigare att avskaffa. Att regeringen har låst sig fast vid avdraget har skapat en onödigt andefattig bild av borgerlig politik.

Men kritiken missar två dimensioner. Den första är politik. Valvinnaren, Moderaterna, lovade mer jobbskatteavdrag. Och vallöften ska inte överges lättvindigt. Den andra är frihet. Värdet av att det arbetande Sverige får mer makt över sina inkomster och sina egna liv syns inte i budgeten. Men det finns.