Det var fin flykt i Barack Obamas State of the Union-tal i kongressen i förrgår kväll. Han vävde sina budskap med hjälp av den lika slitna som slitstarka tråden om USA om ett land av möjligheter, där framåt och flitiga människor kan bli framgångsrika trots att de inte är födda med guldsked i mun. Han hyllade småföretagare och entreprenörer och satte upp som sitt främsta politiska mål att ytterligare stärka innovationskraften i Amerika. Han lyfte fram skolans och lärarnas betydelse och uppmanade ungdomar, som sliter med sina framtidsplaner, att tänka noga på lärarbanan.

Mot slutet av sitt tal berättade Obama om Brandon Fisher, som driver ett borrteknikföretag i Berlin, Pennsylvania. När Fisher fick reda på att 33 personer satt fast djupt ner under marken i en gruva i Chile, tog han sig en funderare på vad man skulle kunna göra åt saken och fick fram en idé som blev känd som Plan B. Lite mer än en månad senare hade Plan B förverkligats och gruvarbetarna åter fått se dagens ljus. Obama återgav vad en av Fishers anställda sagt: ”Vi bevisade att Center Rock är ett litet företag, men vi gör stora saker.”

Obama lät orden flyga från Berlin, Pennsylvania, till Washington, DC, och gjorde dem till sina egna. Där de en gång handlat om ett enda verkstadsföretag fick de plötsligt bli en presidents beskrivning av en nation: ”Vi gör stora saker.”

Visst vore det fantastiskt om Fredrik Reinfeldt kunde tala så här. Tänk om statsministern gjorde det till en vana att placera idérika innovatörer, kunskapstörstande studenter och engagerade frivilligarbetare i samhällsutvecklingens förarsäte och berätta hur beroende vi är av enskilda människors ambitioner, energi och uthållighet. Nu börjar hans verklighetsbeskrivning gärna med budgetsaldon och riksdagsbeslut innan det blir plats för en sjuksköterska eller metallare som tack vare regeringen får mer av sin lön kvar i plånboken. Inget fel med innehållet i sak, men det gör politiken istället för civilsamhället till samhällsbyggets motor.

Fast man kan också fråga sig om inte Obama borde låta betydligt mer som Fredrik Reinfeldt, auktoriserad budgethök.

Framtiden byggs av enskilda människor, föreningar och företag, men byggandet blir halvdant när grunden är bräcklig, och grunden är bräcklig när det råder oordning i det offentligas affärer. Då frodas osäkerheten och misstänksamheten. Ska inflationen sticka iväg? Ska skatterna höjas? Ska förutsättningar i form av regelverk och statsutgifter ändras över natt?

Amerikaner behöver få höra att deras president tror på framtiden, och jag tror att många tyckte om och inspirerades av hans tal.

Men jag undrar hur mycket oro som stillades. USA har orimliga underskott i sina offentliga finanser och statsskulden är på väg mot en nivå som kräver kongressbeslut för att ens vara laglig. Det hade inte varit ur vägen med kärvare besked om vad som komma måste. Nu föreslog Obama frysta utgifter i en helt liten del av den stora statsbudgeten och talade i väldigt allmänna termer om resten. Det räcker inte.

Ett svenskamerikanskt utbytesprogram för talskrivare räcker inte heller. Men det vore nog inte så dumt.