Ledare
Sverige är ingen ö. Vi är en del av Europa. Det slog statsminister Reinfeldt fast i regeringsförklaringen vid Riksdagens högtidliga öppnande. Men som en av deltagarna på diplomatläktaren konstaterade ägnade Reinfeldt resten av talets Europadel åt att lägga ut texten om motsatsen – och prisa den egna förträffligheten i oroliga tider.
Förträffligheten går igen i svaren på den årliga opinionsmätningenTransatlantic Trends. Medan folk i andra länder är missnöjda, frustrerade eller rasande på sin regering är svenskarna överväldigande nöjda med Alliansregeringens krispolitik. Det är inte utan att tankarna går till Birgitta Anderssons slagdänga från 1970-talets Jag är så glad att jag är svensk.
Mer överraskande är att svenskarna också är så skjutglada. I förra årets mätning, då Sverige deltog för första gången, var vi mest ovilliga att dra tillbaka trupper från Afghanistan och mest villiga att stödja den militära insatsen i Libyen (och dessutom att störta Gaddafi). Svenskarna hade också en stark tilltro till att militära interventioner för att framkalla fred skapar förutsättningar för en god utveckling.
Svenskarna är fortfarande ett land av hökar. I årets mätning svarar 62 procent att den militära insatsen i Afghanistan är rätt och 68 procent anser samma sak om Libyen. Om det blev aktuellt för Sverige att delta i en expedition för stoppa blodbadet i Syrien är 40 procent beredda att stödja den. 42 procent är villiga att som en sista utväg stödja användningen av militära medel för att hindra mullorna i Iran att få BOMBEN.
Javisst kan man vara glad över att vara svensk – även om opinionsläget nog kan skapa trauman hos eftersläntrare från den nu flydda neutralism som bar upp Palmeeran.
Men betyder det att Sverige har blivit ett land av ”idealistiska krigshetsare”?
En förklaring är att det kalla kriget sedan länge är över, den militära hotdoktrinen har ställts in på långt-bort-i-stan (samtidig som man proklamerade den eviga fredens inträde i Europa) och att det har blivit en vana att delta i Natoledda militära insatser.
Men den svenska skjutgladheten kan också ses i perspektiv av den traditionella FN-internationalismen, deltagandet i fredsbevarande insatser och det generösa utvecklingsbiståndet. Sverige skulle vara en moralisk stormakt.
Det är ny tid men FN är fortfarande viktigt. Med ett FN-mandat i ryggen stödjer 71 procent av svenskarna en militär intervention i Syrien, men med ett veto i säkerhetsrådet faller intresset som en sten. 81 procent står bakom den FN-resolutionen R2P som stadgar om en moralisk och politisk skyldighet för stater att skydda (förebygga, reagera och återuppbygga.) I själva verket kan den ses som en viktig ideologisk grund för idealistisk krigshets.
Samtidigt. Trots Sveriges goda samarbete med Nato dröjer sig värderingar kvar från gångna tider. Sverige hade en hemlig allians med Natoländer men folket matades med skräckhistorier som det verkar svårt att bli av med.
Nu framstår svenskarnas attityd till Nato som ett utslag av säkerhetspolitisk schizofreni. Ett skäl att attityderna inte ändras är förstås att statsministern inte lyfter ett finger för att skapa en sammanhängande förståelse av Sveriges säkerhet och vikten av medlemskap.
Visst är det ett jordskred att 47 procent säger sig vara positiva till att delta i Natoledda operationer, men den andra hälften säger nej. Samtliga av de elva EU-länder som ingår i undersökningen är också medlemmar av Nato. 58 procent anser att Nato är av essentiell betydelse för det egna landets säkerhet. I Sverige är det bara 24 procent som anser att Sverige bör vara medlem av Nato och 69 procent som säger nej.
Det är som om FN är fred och Nato fortfarande förknippat med den bild av krig som myntades under neutralismens dagar. Och krig, det säger svenskarna nej till. 61 procent anser att krig som medel för att nå ett gott syfte aldrig kan rättfärdigas. Militära interventioner är fina grejor så länge de inte kallas för krig.
Det ligger en viss ironi i att omställningen till ett expeditionärt försvar och svenskarnas entusiasm för interventioner är på väg att möta väggen. Den tidigare optimismen kring militära missioner och statsbyggande är bortblåst. I Washington tryter viljan och det råder brist på resurser. Europa å sin sida klarar inte jobbet på egen hand och är dessutom fullt upptagen med sin kris.
Samtidigt ser vi ut att gå mot en tid av ökad global osäkerhet med ett antal krishärdar med potential att flamma upp.
Inte minst är det oroande att det sammanvägda svaret från de 12 EU-länder som finns med i Transatlantic Trends är att 40 procent vill banta redan nedbantade försvarsbudgetar. Det minskar i sådana fall inte bara utrymmet för att genomföra militära interventioner utan ökar också osäkerheten i Europa.
Läs mer: trends.gmfus.org
