Stefan Löfven har fått en flygande start i väljaropinionen. Enligt februarimätningen från Sifo, som SvD publicerar i dag, har Socialdemokraterna ökat med en dryg kristdemokrati på en månad. Efter partiets all time low i januari går man upp med 4,6 procentenheter och når 29,2 procent.

Fast det är varken KD eller de borgerliga som har fått släppa till sympatisörer. Det största enskilda tappet drabbar Sverigedemokraterna. Men störst förlorare är ändå Vänsterpartiet, vars nytända förhoppningar grusas. V ökade kraftigt i januari efter valet av Jonas Sjöstedt men faller nu ned till sin tidigare nivå. Många var snabba med att ta ut framgångar i förskott för partiet under dess nye, vältalige och icke-kommunistiske partiledare. Men att tampas med en nykorad Stefan Löfven är uppenbarligen något helt annat än att plocka procent från en illa sargad Håkan Juholt. Lätt fånget, lätt förgånget.

Inte för att S kan blåsa faran över. Jonas Sjöstedt tänker inte leda något snällt och fogligt stödparti, och det blir inte lätt för S att värna sin vänsterflank samtidigt som man ska locka tillbaka mittenväljare från Moderaterna. Men det finns inte heller något självklart i att V ska få framgång.

Trots uppryckningen ligger stödet för Socialdemokraterna fortfarande under det rekordsvaga valresultatet 2010. Genom att ställa den trygge Löfven till rors har partiet gjort slut på intriger och inbördeskrig, i alla fall tillfälligt. Man har stoppat blodflödet och inlett det långa arbetet med att återupprätta sin auktoritet. Men det krävs ett betydligt mer omfattande renoveringsarbete innan man kan få genomslag även utanför oppositionen.

Bland LO-medlemmarna litar många på IF Metalls förre ordförande. På en månad ökar väljarandelen för S från 40 till 50 procent.

I storstädernas tillväxtområden märks däremot ingen positiv förändring. Här står S och stampar och får stöd av mindre än en femtedel av väljarna. Och ser man till Alliansen går den sammantaget fram lite grand, om än inom felmarginalen.

Moderaterna håller ställningarna med 32,9 procent. Trots övertändningen i EU-frågorna förblir FP näst störst med 6,5 procent, medan Centern (5,1) och KD (3,8) svävar strax över och under spärrgränsen. Varken den höga aktivitetsnivån hos Annie Lööf eller duellen Hägglund vs Odell tycks ha gjort märkbart intryck. De små borgerliga partierna har svårt att bli sedda och tagna på allvar när det är långt till val och de stora elefanterna dansar.

Stefan Löfven har mött desto större medialt intresse, men han har ransonerat sina framträdanden och många av de uttalanden han ändå gjort har varit av Mr Chance-karaktär. Det är knappast en slump. På så sätt har fokus hamnat på vem han är, och hans erfarenheter som svetsare, ombudsman och förhandlare med gedigen kunskap om industrin, i stället för på det program som både han och Socialdemokraterna saknar.

I sakfrågor som välfärd och skatter har han varit ytterst orakelaktig. I energifrågan kom hans ovilja att göra full reträtt från IF Metall- till partilinjen att tolkas som ett offensivt initiativ till breda överläggningar, vilket jag tror att man får skriva på Mr Chance-kontot. I detta första skede vill Löfven mer än något annat ha lugn och lära sig orientera i en för honom helt ny situation. Att ge sig till tåls med besked är bättre än att göra förhastade utspel. Han har kanske inte hur mycket tid som helst, men tid har han. Det är två och ett halvt år kvar till nästa val.

Han såg vart otåligheten och förtjusningen i slagord förde Håkan Juholt, och hans ambition är varken att uppträda som ung rebell eller att överglänsa statsministern retoriskt. Tvärtom tycks han vilja framstå som ännu mer omdömesgill, ansvarstagande och bekymrad.

Man kan bara bäva för den första debatten mellan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Den kan bli en tvekamp i allvarsamhet som får Thorbjörn Fälldin att framstå som lättsinnig muntergök.

Om partikamraterna kan hålla sig i schack ska nog Löfven kunna bygga upp ett starkt personligt förtroende. Men för att ta initiativet behövs mer än så: Han måste erbjuda ny och kraftfull politik. Vad har han och hans parti för svar på tidens stora frågor? Jobben? Brotten? Skolan? Integrationen? Vad ska vi leva av i framtiden? Han har stort behov av att samla människor som kan tänka nytt, fritt och modigt.

Det är ännu en sak han har gemensam med Fredrik Reinfeldt.

Med utmanare som en avgående Sahlin och en vilt svingande Juholt har Moderaterna framgångsrikt kunnat gå in en i roll som någon sorts icke-politisk överdomare med inbromsat reformtempo, ”ansvarstagande”, ”allmänintresse” och bistra varningsord om dem som kivas och vill. Sådant ger tyngd och dominans. Tills man möter en utmanare som har tänkt nytt och angriper från oväntat håll. Som Göran Persson blev varse 2006.