KRÖNIKA | Starta eget eller bli anställd?

Företagarskräcken präglar Sverige överallt utom i språket. När jag skriver in ”företagarfobi” på sökmotorn Google blir resultatet noll träffar, men signalerna i övrigt sänder motsatt signal:
Gymnasister tänker sig gärna företagarbanan, men efter skolan föredrar de anställning. När deras föräldrar vantrivs på jobbet går de hellre över i långtidssjukskrivning och förtidspension än startar eget. Fackföreningar vill göra det svårare att få F-skattesedel. Vänsterpolitiker varnar för giriga vårdföretagare, som vill sko sig på patienter och det allmänna. Finansdepartementets tjänstemän ligger sömnlösa av fasa för att en reform av fåmansskattereglerna ska leda till att någon företagare någonstans får några extra kronor över.
Visst finns det tappra själar som manar medmänniskor till företagande. Men de kämpar i uppförsbacke i ett land där politiken, välfärdssystemen, hyresvärdarna, bankerna och studievägledarna ser anställning som det normala och företagande som exotiskt, suspekt och riskabelt.

Mer individualistiska värderingar och ny teknik borde göra det mer naturligt för den enskilde att satsa på företagarbanan. Det borde vara attraktivt att få rå sig själv och sätta sina idéer i verket. Och ur ett samhällsperspektiv är det av yttersta vikt att företagandet ökar: från vilket håll ska annars jobb och välstånd komma i ett läge när offentlig sektor och storföretag har slutat att anställa mer folk? Likafullt står det still.
Företagarna är numera färre än förtidspensionärerna, och en betydligt mindre andel av befolkningen håller på att starta företag i Sverige än i andra välståndsländer. De danska företagsstartarna är 50 procent fler än de svenska, de irländska dubbelt så många, de amerikanska tre gånger fler. Det hjälper inte att kommuner öppnar näringslivskontor och att s-märkta näringsministrar försöker låta lika företagsvänliga som de borgerliga. Människor ser hur landet ligger och drar sina egna slutsatser.
Att starta eget är att ta klivet från rättigheternas rike till skyldigheternas stränga spelplan:
Visst kan man få lön den 25:e. Om man har gjort så bra affärer att det har blivit pengar över, och om man inte haft för mycket otur med långtidssjukskrivna medarbetare.
Visst kan man ta semester. Om man har pengar så det räcker till en månad utan intjäning, och om man inte har kunder att ta hand om. Hälften av företagarna tar max två veckors sommarsemester.
Visst kan man få sjukersättning. Men den täcker bara lönen, inte lokalhyran, lånen och avbetalningarna. 2002 tog tre fjärdedelar av företagarna inte ut en enda sjukdag.
Visst kan man få a-kassa efter en krasch. Men den beräknas som andel av lönen, och löneuttaget är bland de första kostnader som ryker när företaget börjar gå dåligt.
Visst kan det vara spännande att starta eget efter 20 år i en stor koncern, men det är inget litet steg att gå från guldläge på Laslistan till inget läge alls.
Och så vidare.

Att företagande innebär högre risk än anställning går kanske inte att ändra på. Men desto större blir behovet av att det
finns en rejäl ekonomisk uppsida och att regelverken görs så företagarvänliga som möjligt. Att som i dag straffbeskatta företagarens lön och vinst när det till sist går bra, kanske efter många kämpiga år, är fullständigt orimligt.
I Sverige råder en sorts kollektivt näringsförbud, och det ställs orimliga krav på envishet och driftighet för att man ska komma i gång med företagande och bli framgångsrik. Om regering och riksdag vill ändra på detta och bryta med företagarfobin räcker det inte med listor av småförändringar som att blanketter finns på internet, utan det handlar om att låta företagarfrågan genomsyra hela politiken under överskådlig framtid. Dagligt gnet med regelverken behöver paras med stora djärva tag som Volvochefen Leif Johanssons idé om skattefrihet vid företagsstart, övergång till plattskatt och F-skattesedel till alla.
Enligt en färsk Sifomätning anser fyra procent av företagarna att regeringspolitiken kommer att göra det lättare att växa under nästa år. Vad ickeföretagarna tycker kan
man bara gissa.