En ständig risk för statssponsrad tv är att den går de politiska makthavarnas ärenden, på direkt order eller som medlöpare. Sverige har motverkat problemet genom en buffertkonstruktion och tv-avgift istället för politiskt beslutade direktbidrag. Modellen har, tillsammans med en framväxande mångfald inom journalistkåren, varit lyckosam. Den 5 maj i år revs emellertid rågången mot makten av SVT Debatt, när en av Sveriges mäktigaste politiker, Malmös starke man Ilmar Reepalu (S), ringde och krävde att inte få bli kritiserad. På redaktionen reagerade man genom att omedelbart lyda.
Bakgrunden var att Fredrik Segerfeldt skrivit en kolumn som SVT Debatt publicerat på svt.se, där han gav exempel på hur Malmö Stad gett lukrativa kontrakt till en liten krets av Reepalus vänner. Anklagelsen gällde att Malmö präglas av en korruptionskultur med Reepalu som spindeln i nätet.
”Skrönor och felaktigheter”, påstod Reepalu, och beordrade sin stabschef Julia Janiec att ringa till Mette Friberg, ansvarig utgivare på Debatt.
Istället för att i journalistisk anda fråga Reepalu vad i kolumnen (byggd på en rapport författad för tankesmedjan Timbro) som inte stämde – uppgifterna var offentliga och kontrollerbara – erbjöd Friberg sig att ta bort den, vilket också skedde. För att försvara sitt, från ett publicistiskt perspektiv oerhört kontroversiella beslut, förklarade Friberg att Reepalu inte informerats i förväg om granskningen och erbjudits genmäle. Enligt hennes policy äger den som kritiseras alltid den rätten. Eftersom SVT fallerat i att varna Reepalu och bana vägen för hans motattack betraktades kolumnen som illegitim.
Vi går nu några dagar in i framtiden. Jag läser ett nyhetsbrev och ser plötsligt mitt namn. Tydligen har Aftonbladets Lisa Magnusson skrivit om mig på SVT Debatt, ett aggressivt påhopp som kan sammanfattas med att jag inte äger rätt att kritisera Vänsterpartiet då jag är katolik. Hur kan jag ha synpunkter på kommunismens brott under 1900-talet, när jag stöder en kyrka som ägnat sig åt korståg? Jag beskrivs som hycklare, enkelspårig, vulgär och dum.
Jag bad Timbros pressansvarige att skriva till Mette Friberg och be att kolumnen skulle tas bort. Jag hade ju inte informerats i förväg, inte fått rätt till genmäle. Friberg såg dock ingen anledning att lyda, då texten, till skillnad från kolumnen riktad mot Reepalu, inte innehöll några ”grova anklagelser”. När Friberg fick sig påpekat att det inte var graden av grovhet som angavs som skäl att ta bort kolumnen som kritiserade Reepalu – då svarade hon inte.
Givetvis bör Magnusson få angripa mig utan att jag informeras i förväg. Poängen är inte att jag bör behandlas som Reepalu, utan att Reepalu bör behandlas som mig. Om något ska en folkvald politiker tåla en hårdare granskning. Som privatperson tycks det dock som om jag är ett mindre farligt byte för SVT Debatt än Malmös boss Ilmar Reepalu.
SVT Debatt har begått ett allvarligt misstag, som blir direkt farligt om inte företagets ledning åtgärdar det och återinför kolumnen om Reepalu.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com
