Att det aldrig är för sent att få en olycklig barndom visar psykoterapeuten Louise Hallin i SVT:s nya programserie Ett fall för Louise. Den ena föräldern efter den andra, som har problem med ett barn, visas in i Hallins mottagning och får höra att han eller hon reproducerar inlärda beteenden från uppväxten och utsätter sin son eller dotter för vad man själv råkade ut för som liten. Det är rena natta.
Hallin går utanför sin kompetens som psykoterapeut när hon svepande uttalar sig om föräldrarnas bakgrund och bevekelsegrunder, och ger uttryck för fria fantasier om familjerelationer i allmänhet. Diskreta protester överröstas dessutom. Men ännu värre är att Hallin i strid mot professionella etiska riktlinjer med bestämdhet uttalar sig om, och ställer diagnoser på, unga barn som hon aldrig har träffat och därmed saknar personlig kännedom om. Barn som hon enbart kunnat studera i bandade intervjuer, utförda under tveksamma former av produktionsbolagets journalister.
I seriens första avsnitt heter det till exempel helt grundlöst att en orolig nioårig pojke, som ligger i konflikt med sin pappa, bara inom några år riskerar att bli deprimerad, utagerande och missbrukare.
Man häpnar inför vad man som tittare blir vittne till. Det gränsar till ett rent övergrepp, eftersom Hallin utnyttjar ett betydande kunskapsmässigt försteg i en ytterst känslig och dessutom kamerafilmad situtation.
Inte helt förvånande ångrar familjen i efterhand sin medverkan och mår, som det avslöjades i SVT:s Debatt (12/11), nu väldigt dåligt. Bemötandet borde vara ett fall för HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Hur kan SVT ge det här programmet utrymme? Seriens psykoterapeut tar sig oacceptabla friheter och ger på så sätt en märklig bild av vad psykoterapi går ut på.
Hur många tittare får nu inte intrycket av att samtalsterapi aldrig kan vara någonting för dem?
Ovanpå allt detta är själva upplägget mycket underligt. Varför ska barn, som inte har någon känsla för konsekvenserna av att synas i teve, visas upp för en miljonpublik? Varför ska riktiga familjers problem skildras med hjälp av en effektsökande dramaturgi? Hittills har inga bra svar givits. Med Ett fall för Louise har SVT gått alldeles för långt över alldeles för många gränser.
