Miljöpartiet är politikens svar på musikbranschens one hit wonder, det vill säga ett band som kan ha många låtar på repertoaren men vars breda publik bara är riktigt intresserad av en enda: Tänk Los del Río med Macarena, Nenas 99 Luftballons och varför inte Snoddas och hans Flottarkärlek. MP vill gärna uppfattas som ett politiskt fullsortimentsalternativ, men när det kommer till kritan är det bara miljö som gäller.
Det framgår tydligt av två undersökningar som har publicerats i veckan. Ekot/Sifo har frågat väljarna vilka frågor som är viktigast och vilka partier som har den bästa politiken. MP klarar sig mycket bra i genren miljö och klimat, men i de fyra andra tunga disciplinerna kammar partiet noll. I var och en av frågorna sysselsättning, skola, äldrevård och sjukvård är det bara två procent av väljarna som tycker att MP är bäst. Det opinionsmässigt hälften så stora Vänsterpartiet klarar sig bättre på alla fyra punkterna.
Inte ens de som sympatiserar med MP tycker att partiet är vassast när det handlar om annat än miljö utan föredrar Socialdemokraterna. I skolfrågor är MP de miljöpartistiska sympatisörernas tredjehandsval efter S och FP.
Resultaten bekräftas i en studie från Novus Opinion, som presenterades vid ett seminarium i torsdags. Där konstaterade Arne Modig och David Ahlin från Novus att MP har en ”tunn” sakpolitisk profil och att partiets goda siffror vilar på en smal bas av miljö/klimat/energi. Vad gäller arbetslöshet, sjukvård och Sveriges ekonomi är det inte mer än 1-2 procent av alla tillfrågade som anser att partiet har bäst politik.
Nu är det föga förvånande med bristande entusiasm inför MP:s jobbpolitik. Jag undrar snarast varför kritiken inte är mycket starkare. MP har nämligen övergivit sin gamla idé om grön skatteväxling i form av höjd skatt på energi och utsläpp i kombination med sänkt skatt på arbete och satsar istället på skattehöjningar över hela linjen.
I sitt budgetalternativ för 2010 föreslår MP höjd skatt med totalt 16 miljarder kronor om året, och det är ändå bara början. Året därpå vill man höja med ytterligare 16 miljarder och året därefter med nio miljarder till. Från och med 2012 skulle det totala skattetrycket bli 41 miljarder kronor om året högre ifall MP fick styra.
Hos Novus hävdade partisekreteraren Agneta Börjesson att MP inte drar Socialdemokraterna åt vänster utan åt mitten. Verkligen? MP:s krav på 41 miljarder mer i skatt 2012 är nästan dubbelt så mycket som föreslås av S.
MP vill höja inkomstskatten för löntagare, vilket betyder nästan 3000 kronor om året mindre kvar för en projektledare med 30000 kronor i månaden. MP vill också höja marginalskatten för dem som tjänar lite bättre.
Att Sverige går så hårdhänt fram mot vanlig medelklass identifieras ofta som ett av vårt samhälles största systemfel, men MP kör gärna ännu hårdare. Partiet vill ta in drygt en miljard till genom att höja världens högsta tjänstemannaskatt.
Därutöver väntar kraftigt höjd skatt på bensin och landsvägstransporter, och det ska bli dyrare att flyga. Varje resa inom Europa ska kosta 600 kronor mer. För industrin väntar höjd skatt på el – och under våren har vi fått veta att det blir tack och adjö till rutavdraget.
Hur främjar dessa pålagor företagsamhet och utbildning? Hur skapar de nya jobb? Vi väntar förgäves på Peter Erikssons svar.
Återstår frågan hur väl MP:s enda hit egentligen står sig? Motiverar partiets miljöpolitik den uppslutning som man får? Jag kan inte se hur den som gillar välfärd och frihet kan komma till en sådan slutsats. MP förtjänar en eloge för att man har varit med och fört in miljön i politikens mittfåra. Men numera är alla partier rimligt gröna och frågan är vilka som driver den praktiskt rimligaste linjen – och nej, det är inte MP.
Vad gäller energi och klimat står partiet dels för ett hopplöst nej-sägeri, dels för en svindyr självspäkning å svenska folkets vägnar.
Hur ska elförsörjningen ordnas till industrin, hushållen och en växande elbilsflotta ifall man ska snabbavveckla den svenska kärnkraften (övriga världen bygger ut) och ändå säger nej till ny vattenkraft, nya elkablar och ny teknik för infångning av koldioxid? Det går bara inte ihop.
Och hur tänker MP när man vill att Sverige ska satsa mest av alla på minskade CO2-utsläpp samtidigt som man vägrar att räkna in effekten av svenskbetalda åtgärder utomlands? Enligt en kommande bok av miljöforskaren Bengt Kriström och ekonomen Runar Brännlund (DI 25/3) leder detta till att en viss utsläppsminskning kostar 30 miljarder kronor om året istället för en miljard.
Tänk på den saken nästa gång ni hör ett språkrör klaga över att det sänks skatter för lånade pengar.
