Lördagskvällens attacker mot Gaddafiregimen i Libyen slog ut ett stort antal viktiga mål. Raketer förstörde libyska luftvärnsinstallationer och redan nästa förmiddag förklarade USA:s högsta militär, Mike Mullen, att en flygförbudszon i realiteten hade etablerats över landet. Men franskt flyg genomförde även attacker mot direkt mot libyska pansarstyrkor, som avancerade mot staden Benghazi som utgör centrum för upproret mot diktaturen. Attackerna fortsatte under gårdagen.
Det går en känsla av befrielse genom många av kommentarerna till insatserna mot Gaddafi. Ännu en gång har riskerna för övergrepp och slakt på civila tornat upp sig i ett av FN:s medlemsländer. Ännu en gång har företrädare för en despotisk regim levererat lika hätska som obalanserade utfall mot människor som går honom emot, och ännu en gång har de styrande haft hejdukar som av olika skäl varit beredda att gå från ord till handling. Men den här gången har världssamfundet inte nöjt sig med att stå och titta på.
Man kan förstås tycka att agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd och fått försiktigt men dock stöd från Arabförbundet. Qatar deltar aktivt i insatserna, Turkiet är tydligt med att Gaddafi måste bort. Väntan har haft ett pris, men den kommer att spela stor roll såväl för själva insatsen som för dess efterspel och långsiktiga konsekvenser.
De oppositionella är mycket hårt trängda, men förhoppningsvis innebär ingripandena från de allierade att Gaddafi misslyckas med att ta kontrollen över Benghazi. Detta i sig ruckar inte diktatorn, men det innebär att han inte når fullständigt herravälde över Libyen utan att oppositionen och motståndet finns kvar och kan konsolideras.
FN-resolutionen ger inget carte blanche till de allierade länderna. Den syftar till vapenvila och skydd för civilbefolkningen. Man kan (och vill) inte invadera, men man kan inte heller blåsa av operationerna efter de första dagarnas insatser. Nu väntar en mycket mer krävande tid för de allierade, under vilken det gäller att försvaga diktaturen utan att mängder av människoliv går till spillo. Gaddafi, å sin sida, tycks inriktad på att trappa upp situationen genom att dela ut mängder av vapen.
Jag kommer att tänka på Winston Churchills berömda uttalande: ”Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna.”
Det FN-sanktionerade anfallet mot Libyen är den sämsta taktik mot Gaddafi som man kan tänka sig. Bortsett från alla andra.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD.
pj.anders.linder@svd.se
