Det är lite som fettsugning. (Såhär inför bikinisäsongen kanske jämförelsen kan tillåtas.) Istället för att ändra det grundläggande beteendet som ger överflödskilon, är det bekvämare att med ett ingrepp ta hand om dem på klinik. Motionsnivå och näringsintag oförändrade, figuren som ny.

Även politisk plastikkirurgi lockar under stundom. När arbetslösheten biter sig fast och de som står längst från arbetsmarknaden inte tycks närma sig den det minsta, blir så kallade verktygslådor med allehanda lotsar och punktsatsningar oemotståndliga för ansvariga politiker. Inget att förvånas över, egentligen. Det är enklare att presentera en enda spetsig och riktad insats istället för att förklara värdet av större och generella förändringar av arbetsmarknadens funktionssätt. (För Hillevi Engström har det även lockat att tala om företagens ansvar...)

Enligt en rapport från Statskontoret fungerar inte de så kallade etableringslotsarna särskilt väl. Lotsarna är en del av regeringens etableringsreform och tanken var att särskilda jobbförmedlare skulle anställas för att syssla enkom med att hitta jobb åt nyanlända. Ansvaret flyttades från kommunerna till staten och Arbetsförmedlingen. Nu visar det sig att bara fyra procent av dem som lotsats har fått arbete.

Arbetsförmedlingens track record som förmedlare av arbeten kunde minst sagt vara bättre. (Man förmedlar cirka ett jobb per förmedlare och månad.) Siffrorna för etableringslotsarna är än värre.

Och kanske var lotsreformen dömd att misslyckas. För vad krävs för att fler ska anställas och för att fler företag att anställa i ska växa fram? Och vad krävs för att matchningen på arbetsmarknaden ska bli bättre? Då handlar det om generella reformer för växande företag och ett effektivare arbetsförmedlande.

I stället för att reformera villkoren för arbetsförmedlingen och låta flera aktörer bidra, har arbetsmarknadsdepartementet slussat över mer kulor. Men när systemet i sig inte är funktionellt spelar det ingen roll hur mycket pengar man kastar på det.

Svenskt Näringsliv påpekade nyligen (och Svt:s Rapport uppmärksammade det redan i november 2005) att Australien som tidigare haft samma modell för arbetsförmedling och matchning som Sverige, har gått över till ett friare system där fler aktörer konkurrerar om uppdraget som förmedlare. Företag och organisationer (exempelvis fackföreningar) som får uppdragen erhåller merparten av ersättningen först när de arbetssökande fått jobb och innehaft det i ett antal månader. Mångfalden av förmedlare har dessutom lett till specialisering och särskilt nischade arbetsförmedlingar. Det har gjort skillnad.

Centerpartiet har tidigare föreslagit ett liknande system, med fria och konkurrerande arbetsförmedlingar. Annie Lööf talade sig varm för en sådan reform i januari 2010. Tydligen finns idéerna redan i regeringens omtalade verktygslåda. Fram med dem!