Här är en skenbar paradox: Alliansens framgång har drivit fram ett samtal om borgerlighetens väsen, samtidigt som den också närmast kväver det samtalet. Förklaringen: å ena sidan ledde nödvändiga förändringar till genuina funderingar kring självbilden; å andra sidan finns en oro att uppfattas som bråkmakare när allt går geschwint. Därför har samtalet nästan uteslutande sökt ett överslätande perspektiv. Det har handlat om att finna den essens som delas av C, FP, M och KD.

Men det finns ingen sådan essens. Låt mig i stället föreslå det omvända perspektivet: sök upp konfliktytorna.

Det handlar inte om att positionera partierna mot varandra. Alla innehåller aktiva, medlemmar och sympatisörer som i förhållande till varandra betraktar politikens möjligheter och anspråk på i grunden olika sätt. De har i varje meningsfullt avseende mera gemensamt med likasinnade i andra Allianspartier, än med många partivänner. Den korsbefruktningen är en formidabel tillgång för Alliansen, men bara om skillnaderna identifieras och respekteras.

Några vill kalla den ena falangen för borgerlig, andra säger konservativ, en del talar om högern. Den andra falangen vet vad den heter: liberal. Efter decennier av framgångsrikt politiskt och opinionsbildande arbete har den intagit kommandohöjden.

Allt fler känner sig obekväma med den skarpa liberala dominansen. Det viskas och mumlas och mailas (tokliberal, liberalextremist), men i det offentliga samtalet finns fortfarande få tecken på hur starkt det inslaget faktiskt är inom Alliansen. När en borgerlig röst någon gång höjs är det dessutom motståndare inom Alliansen som överröstar, understödda av hotfull Södermalmsvänster och arroganta Kungsholmsliberaler.

Det är hög tid att inse att det inte är de otyglade liberalernas fel. Det är en ömsesidig uppgift att hålla varandra i strama tyglar. Liberaler på grönbete fullgör bara sin uppgift: att vinna debatter och forma förslag. Självklart gnäggar de bitskt om någon vill fånga in dem. Än sen?

I Timbros nyutgivna antologi om borgerligheten finns två bidrag som slår an rätt ton. Det ena är skrivet av folkpartisten Jenny Sonesson, som oroar sig över det konservativa inflytandet i Europa. Det andra är skrivet av förre MUF-ordföranden Thomas Idergard under rubriken, Därför är jag inte liberal. De tillhör olika falanger inom den anti-socialistiska rörelsen, båda är seriösa, ser den andre, och har en genomtänkt självbild. Det betyder att de kan samarbeta. Låt dem bli förebilder.

Här är ingångsvärdet: Alliansens samarbete måste fördjupas eller upphöra. Att knyta band över partigränserna kring gemensamma värden kan då vara sättet att lösa upp de spänningar som växer och en väg framåt mot gemensamma listor. Men då måste konservativa/borgerliga/högern inom de fyra partierna våga att vänligt, tryggt och offentligt ta ställning för sina värderingar och stå emot de förutsägbara reaktionerna.

Då finns också goda, långsiktiga förutsättningar för fortsatt, respektfullt anti-socialistiskt samarbete med liberalerna.