När tas steget från politiskt engagemang till våld? Även bland extremister är det ju ytterst få som gör som Anders Behring Breivik, al-Qaida, Röda arméfraktionen och andra. En avgörande gräns måste passeras i extremistens sinne, en gräns bortom vilken våldet är den enda framkomliga metoden.
Bland de senare årens storsäljare finns boken Blekingegadeligan – den danska cellen (Karneval 2009), som ger en inblick i hur vägen från den politiska idén till våldet som arbetsmetod kan se ut. Med utgångspunkt i gripandet av en grupp danska kommunistiska bankrånare 1989 beskriver författaren Peter Øvig Knudsen hur politiskt intresserade ungdomar går från att föra kampen med flygblad till att finansiera flygkapningar. I syfte att samla in pengar till den palestinska terrorgruppen PFLP rånade man banker, sköt ihjäl en polisman, tog en hel familj som gisslan och hade långtgående planer på att kidnappa svensken Jörn Rausing.
Ligan började som en ordinär kommunistorganisation i 1960- talets europeiska vänstervåg. Men med tiden ökade sekterismen och våldsromantiken. Medlemmarna slöt sig kring varandra, utomstående vänner blev till farliga moment, ingenting fick störa det ideologiskt rena tänkandet.
Den norske terroristen Breivik publicerade ett 1518 sidor långt testamente timmarna före sitt terrordåd. Där kan man läsa om hans ”avsocialisering” från vänner med andra politiska värderingar. Den bekräftelse som sekttillvaron ger fick han i internetforum. Datorn gav det utbyte och den möjlighet att träffa likasinnade som den danska kommunistgruppen istället fick genom demonstrationer och politiska möten.
På den tiden delades vapenrecept ut på flygblad. På samma sätt har Breivik försökt sprida sina revolutionsinstruktioner på nätet och nu i massmedia, till okända likasinnade vars existens han är övertygad om. Han är sin egen sekt.
Både hos Blekingegadeligan, Breivik och andra terrorister gick de politiska åsikterna med tiden från att vara just åsikter till att bli absolut och vetenskapligt självklar sanning. Ingenting ifrågasätts. Och om man sitter inne med den absoluta sanningen och svaret på hur ett gott samhälle skapas, är det inte då snarast en skyldighet att kämpa för detta med alla till buds stående medel?
Men oftast vet terroristen att alla inte har sett samma ljus. Breivik väntade sig inga folkliga hyllningar, och visste att han skulle betraktas som en ondskefull galning av en hel värld. Blekingegadeligan såg sig som en rättfärdig ö i ett samhälleligt hav av en förtryckt och mentalt sovande arbetarklass, som inte begrep revolutionens historiska nödvändighet. Våldet blir en sorts maktkompensation mot en starkare och större fiende, må det vara mot ”kapitalet” och den ”korrumperade” staten, eller mot Breiviks ”kulturmarxister”.
Men inte heller dessa faktorer räcker för att förklara våldet. Det krävs något mer. Kanske är det just i den stund då extremisten ser ljuset, då den egna kampen blir viktigare än allt annat – vänner, familj och också värdet av andra människors liv – som våldet blir självklart. Det är alltid i terroristens egna tankar det händer. Kan då ett fritt samhälle, utan total kontroll, någonsin helt säkra sig mot politiska våldsverkare?
