Varje svenskt barn har kinesiskan i sig. Frågan är bara om vuxenvärlden väljer att ge dem språket eller inte. Det säger Leena Huss, professor i finska vid Uppsala universitet, när jag talar med henne på telefon.

När hon började forska kring tvåspråkighet för snart tre decennier sedan var ”halvspråkighet” ordet på modet inom fältet: Invandrarföräldrar uppmanades att tala svenska hemma, även om de själva behärskade språket dåligt, för att deras barn inte skulle växa upp med knappt något språk alls.

I dag säger forskningsläget att det förhåller sig precis tvärtom. Det är med språk ungefär som med musik: Man blir inte sämre på ett instrument för att man också spelar ett annat. Det skärper snarare musikaliteten.

Leena Huss egna barn har två levande modersmål, tack vare att hon alltid pratat finska med dem. Hennes barnbarn växer upp med tre språk omkring sig: Deras mamma, som är kinesiska, pratar mandarin, pappa pratar svenska och farmor är konsekvent med finskan. Kan barn verkligen hålla så många språk i huvudet samtidigt?

– Man ska komma ihåg att det globalt är enspråkighet som är undantaget, säger hon. Över hälften av mänskligheten växer upp med flera språk.

– Sedan är det inte alla som lär sig behärska sitt andraspråk väl. Det hänger på hur mycket de hör och använder sig av det.

Men föreställningen om halvspråkighet tycks hänga kvar utanför den akademiska världen. Det händer fortfarande att elever med utländsk bakgrund befrias från ordinarie lektioner för att gå till hemspråksundervisning. En pappa hörde av sig till mig i veckan och berättade att hans son får lämna engelsklektionerna för att gå på hemspråksundervisning – vilket gör hemspråket till en belastning det inte skulle behöva vara.

I debatten om Rinkeby- och Rosengårdssvenska talas det ofta om att den brutna svenskans status ska höjas – mer sällan om varför så många barn i svenska skolor pratar torftig svenska. I botten tycks ligga en föreställning om halvspråkighet som en oundviklig konsekvens av en tvåspråkig uppväxt.

Leena Huss och flera med henne har visat att det inte stämmer: Barn som växer upp med ett annat hemspråk har alla förutsättningar att också ha en rik svenska. Men det kräver att vuxenvärlden ger dem möjligheten. Det är inte så att barn saknar själva kapaciteten att hantera tvåspråkighet, säger hon.

– Ungefär 11 procent av alla barn har en språklig försening, men man har konstaterat att det i regel inte påverkar dessa barn negativt om de har två språk i sin omgivning.

– Barn med Downs syndrom, till exempel, behöver ofta längre tid att lära sig språk. Men då finns fortfarande de sociala skälen att lära sig hemspråket – att förstå mamma och pappa ordentligt, eller kunna prata samma språk som syskonen. För dessa barn är det dock särskilt viktigt att språkinlärningen sker målmedvetet och strukturerat. Det tar längre tid, men det går.

Alla barn har kinesiskan i sig, och det gäller också omvänt: Barn som växer upp i Sverige med ett annat hemspråk har svenskan i sig.