Han blir nog inte så glad över titeln jag fastnade för. Det säger journalisten Anita Kratz i ett tv-inslag apropå sin nya bok Reinfeldt - Ensamvargen (Norstedts). Men Kratz har skäl för sitt val. Ur hennes samtal med Fredrik Reinfeldt och människor runt honom växer det fram en bild av en lika målmedveten som reserverad person. Statsministern är ingen nätverksbyggare, han håller distansen och han fattar beslut i en liten krets.

På Folk och Försvar i januari 2005 berättar Kratz för Gunilla Carlsson, nu biståndsminister, att hon är på konferensen för att ”samla röster om Reinfeldt”. Svaret kommer direkt: ”Du kommer att få höra att han är en ensamvarg. Men det kan också tolkas på ett positivt sätt, att han har integritet och inte släpper folk inpå sig.” Andra talar om att statsministern uttrycker sig vagt och stänger in sig. Och Kratz berättar att hennes nyfikenhet på Reinfeldt ofta leder till att hon får frågan i retur: ”Hur är han?”

Ja, ibland kan han uppenbart skapa tillit. Samarbetet i Alliansen löper friktionsfritt. Partiledarna har nära kontakt i ”det inre kabinettet” och avstår från gamla tiders trista knivhugg i ryggen. Trots svaga opinionssiffror för regeringspartierna har väljarna fortsatt stort förtroende för Fredrik Reinfeldt som politisk ledare.

I dessa dagar av oro för finanskris och konjunktur måste denne utåtriktade Reinfeldt ta kommandot över den inåtvände. Dels behövs ledarskap som skapar förtroende och framtidstro. Dels finns ett nära samband mellan Reinfeldts slutna sida och svårigheter för hans regering.

Ett exempel. Viljan att ha kontroll och bristen på nätverk gjorde att den nyvalde statsministern bemannade sitt kansli med alldeles för gröna medarbetare. Många är kapabla, men tyngden och erfarenheten saknades. Samtidigt gjordes Anders Borg – intelligent, driftig och Reinfeldts närmsta allierade, men inte alltid så politisk i sitt tänkande – till finansminister.

Finansdepartementet måste vara starkt, annars tappar regeringen greppet. Men finansens ekonomiska perspektiv måste balanseras av en stark statsrådsberedning, som ser till den politiska helheten. Nu kom det första året att präglas av statsrådsberedningens svaghet:

Man förmådde inte ge stöd till ministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò, när de hamnade i blåsväder. Man lät försvarsminister Mikael Odenberg gå alldeles för fort fram i FRA-frågan, fastnade i positionerna men vägrade ändra sig. Anders Borg mötte föga motstånd från statsministerns kansli när han insisterade på besparingar i försvaret på ett sätt som fick regeringen att först förlora trovärdighet och sedan sin försvarsminister. I frågor som fastighetsskatten, bolagens ränteavdrag och förbud mot privata tillägg i sjukförsäkringen har finansen fått driva på i en riktning som må ha haft förankring i den ekonomiska litteraturen men inte i den politiska verkligheten.

Sedan Ulrica Schenström avgått och ersatts av den garvade HG Wessberg och ytterligare ett par personer har maktbalansen förbättrats och skandalerna torkat ut. Det var helt enkelt nödvändigt att ta hjälp utanför den innersta kretsen.

På motsvarande sätt behöver nu Fredrik Reinfeldt ta nya steg för att bredda regeringens kontaktytor, ta in synpunkter och på så sätt öka stödet för krispolitiken. Hittills har regeringen inte lagt mycket krut på diplomati och att skaffa sig vänner. Man har haft fullt sjå med sitt inre liv, men när det blåser snålt behöver även en majoritetsregering ankarfästen runt om i samhället.

Reinfeldt är med rätta stolt över statsbudgeten för 2009, och det är klokt att inte sätta ihop paket så fort den sviktande konjunkturen börjar att dela ut smällar. Erfarenheterna av punktinsatser är dåliga, och ett paket väcker förväntningar på nästa.

Men även om Fredrik Reinfeldt hävdar att regeringen tog höjd för en nedgång när budgeten gjordes har väldigt mycket hänt sedan dess. Ett välmotiverat nej till paketpolitik får inte bli ett halsstarrigt FRA-nej till nya, generella stimulanser som tidsbegränsad sänkning av arbetsgivaravgiften eller lägre skatt på egenföretagande.

Ska den här politiken utformas i någon sorts överläggningar med s, som Mona Sahlin och Thomas Östros tycks eftersträva? Nej, varför det? Regeringen har majoritet i riksdagen och har skött finanserna så väl att man har handlingsutrymme.

Men varför inte ge oppositionen mer än den bett om och bjuda in många fler än partierna till samtal om krisen och Sveriges framtid. Jag har svårt att se vad för konstruktiva inspel som just s kan komma med, strax efter att ha föreslagit förmögenhetsskatt mitt i finanskrisen. Men bland forskare, företagare och organisationer måste det finnas idéer att snappa upp och förverkliga. Fredrik Reinfeldt talar ofta om värdet av att lyssna. Nu bör han sätta lyhördheten i system. Inte på grund av regeringens svaghet utan tack vare dess styrka.