Expressen redovisades häromdagen en webbenkät. På frågan ”Ska välfärdsaktörer med vinstintresse finansieras med skattemedel?” hade 64 procent svarat nej och 36 procent ja. Jag betraktade de två tårtbitarna och funderade på om diagrammet hade sett annorlunda ut om frågan varit ”Ska välfärdsaktörer som går med förlust finansieras med skattemedel?”.

Frågor, svar och därpå följande tårtbitar och procenttal är en viktig del av en vital samhällsdebatt. Statistik är bra att ha och vägleder oss långt bättre än anekdotiska exempel och gissningar.

Men all statistik är inte bra. I Almedalen trängs exempelvis undersökningar vars innehåll pendlar mellan fullständigt meningslöst, vinklat eller rentav illvilligt. Så har vi i veckan fått veta att bara 1 procent av folket ”anser att pr-konsulterna är de mest intressanta aktörerna i idédebatten” (Svensk Tidskrift/Skop) samt att väljarna tror att det är störst risk att KD åker ur riksdagen (Aftonbladet/United Minds).

I båda fallen är frågorna och svaren inte poängen, utan vad man kan bygga runt dem. I Svensk Tidskrifts fall var ju syftet kort och gott att hålla en idédebatt. Den hölls av allt att döma framgångsrikt – och ganska oberoende av undersökningen – som snarare är den seminarieförevändning som Almedalskutymen numera kräver.

I Aftonbladets fall är mätningen där man frågar väljarna vilket parti de tror kommer att åka ur riksdagen en rätt typisk push poll, det vill säga en mätning som är en förevändning för en nyhetsvinkel och där man på förhand vet att svaren kommer att förstärka poängen man vill driva hem.

Ibland slår mätandet slint och man får prata lite runt ett mestadels otydligt resultat.

Så var det förmodligen när TCO parkerade sig i Visby för att diskutera den Novusundersökning som berättade att en av fyra unga har en svag framtidstro samt att ungefär lika många tror att det kommer att gå utmärkt i livet. Klart är, skrev TCO i pressmeddelandet ”att ungdomar inte är en homogen grupp” – och lade till några kommentarer från ordföranden som uttryckte lagom mängder oro och glädje över resultaten.

Vad unga tycker, tror och önskar sig är ju annars en helig graal. Inför Almedalsveckan publicerades ett läsvärt reportage i Dagens Samhälle (24/2012) om hur fluffiga trendspaningar och omvärldsbevakningar blivit en guldgruva. Artikelförfattarna har bland annat granskat 14 omvärldsanalyser och visionsrapporter som analysföretaget Kairos Future gjort mellan 2000 och 2011 för olika svenska kommuners räkning och det visar sig att samma trender återkommer påfallande ofta, oavsett var och när de är skrivna.

Hållbarhet, urbanisering och sociala medier har varit på gång länge och väl, och såväl Stockholm och Tibro som Göteborg och Söderhamn har lagt många hundratusen på att få veta det. När företagets framtidsstrateg Erik Herngren pressas på graden av vetenskaplighet i rapporterna hävdar han först att de ”skulle kunna göras som en avhandling på en institution”, men omformulerar sig sedan:

– Alltså, vi säger så här: Omvärldsanalys som sådan är inte en vetenskap. Det är en vetskap.

Aha! Vi snackar rapporter på vetskaplig grund! Då så!

Det är lätt att fnissa åt, men man ska samtidigt påpeka att det givetvis finns plats för både lättare trendspaningar/spådomar och mer gedigen vetenskap.

Däremot borde vi kanske vara lite mer noga med vad som är vad, både när vi skriver rubriker och fakturor.