Det är bara Annie Lööf som tar L-ordet i sin mun när Alliansens fyra partiledare berättar om det bostadspolitiska inslaget i vårpropositionen. I Annedal i Bromma, för tillfället byggarbetsplats men om drygt tre år en färdig stadsdel, är det Kodak moment framför hel- och halvfärdiga hus. Det är i mindre grad tempot i promenaden runt husen eller i partiledarnas kommentarer än syftet med förslagen som läggs fram, som förmedlar känslan av rörlighet.

I storstadsregionerna råder akut bostadsbrist och det finns svarta marknader för såväl förstahands- som andrahandskontrakt. Tillväxten hämmas liksom människors ambitioner att utvecklas och chans att flytta fram sina positioner i det som kallas bostadskarriär. Efterfrågan på bostäder är skriande, men utbudet följer inte efter. Detta är den dagsaktuella bostadspolitiska utgångspunkten.

Statsminister Reinfeldt börjar i arbetslinjen – var annars – för att beskriva bostadsproblemen. Rörlighet är nyckelord för att beskriva vad som skulle göra såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden bättre. Karriärbyte, nya arbetsuppgifter och nya arbetsgivare är bra för dem som vill utveckla både sin lön och sin kompetens. För oss som har ambitionen att arbeta länge är rörlighet mellan yrken och arbetsplatser ett måste.

Detsamma gäller på bostadsmarknaden. Den som har vistats i Stockholms innerstad under kvällstid och tagit sig för att blicka upp på husfasaderna, har säkert sett att många lägenheter står mörka och öde. I åtskilliga bostadsrättsföreningar finns en eller ett par lägenheter som inte bebos mer än högst ett par veckor om året.

Då hyresregleringarna gjort förstahandskontrakt till en raritet har en svart marknad uppstått och den som en gång kommit över ett ”äkta” hyreskontrakt släpper det inte så lätt och sitter hellre på två adresser än lämnar kontraktet till nästa i kön.

Förslagen från regeringen handlar om rörlighet och om ökat tempo. Med färre restriktioner för att hyra ut sin bostad i andra hand frigörs många bostäder som idag inte används optimalt. Bostadsrättsinnehavare ges rätt att ta marknadsmässig hyra för andrahandsuthyrning, det vill säga motsvarande belopp för avgift och ränteutgifter. Detta innebär dels att en marknad som bitvis varit svart avregleras och kan bli vitare, dels att fler bostäder blir tillgängliga.

Hittills har allsmäktiga bostadsrättföreningar haft veto i uthyrningsfrågor. Den som äger en bostadsrätt äger inte rätt att hyra ut den under önskad tidsperiod utan måste be bostadsrättföreningens styrelse om lov. I och med regeringsförslaget kommer bostadsrättsinnehavaren i framtiden tillskrivas rätten att i större utsträckning själv bestämma över sin lägenhet.

Fler får rätt att hyra ut, till marknadsmässiga priser och dessutom med schablonavdraget höjt från 21000 kr till 40000 kr per år. Dessutom förenklas generellt sett reglerna för uthyrning och exempelvis avskaffas den retroaktiva effekten vid hyresprövningar.

Det var detta Annie Lööf kallade liberalisering. En sådan behövs.