Det finns politikområden och politikområden. Till de riktigt tunga – de som rör det nationella intressets kärna – hör utrikes- och säkerhetspolitiken. För att framstå som trovärdiga måste De rödgröna formulera en gemensam politik som pekar ut vägen efter valet.
Det går tungt. Men så mycket står klart att De rödgröna kommer att göra skillnad. Det är som om man tror att världen har stått stilla sedan Palmes långa 1970-tal.
Det har den inte.
När De rödgröna klev upp på den politiska catwalken i Sälen för att visa det senaste inom säkerhetspolitiken blev det antiklimax. I politiken är less inte alltid more. Det centrala budskapet i Mona Sahlins linjetal och i den rödgröna rapporten En rättvis värld var att det blir ungefär som nu på centrala områden som EU, Afghanistan och Nato.
Samtidigt markerade man revir genom att flagga upp det som man menar särskiljer: genusperspektiv, nedrustning och Sverige som medlare i världens konflikter.
Presentationen av regeringens utrikesdeklaration igår hade varit ett naturligt tillfälle att visa upp De rödgröna, demonstrera enighet och visionär kraft. Istället blev rapporten Sveriges relationer med världens länder en ny antiklimax. I relationerna med världens länder ingår inte EU, inte heller Afghanistan.
Visst är De rödgröna eniga om i och för sig viktiga frågor som Västsahara och HBT, men de saknar samsyn om politikens grunder. Därför påminner det mer om en kravlista från ungdomsförbunden än svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi kommer att bli större på hemmaplan, men mindre borta.
Att det rödgröna samarbetet får Socialdemokraterna att ta ett rejält kliv till vänster avspeglas inte bara i oförmågan att beskriva Sverige i EU utan också i rapportens retoriska förhållningssätt till världen. Radikaliseringen underströks igår av rollfördelningen i utrikesdebatten mellan Socialdemokraternas Urban Ahlin och Vänsterpartisten Hans Linde. Ahlin agerade slugger och Linde var den som talade i De rödgrönas namn.
Utrikesminister Carl Bildt tog fajten och jonglerade friskt med begrepp som Castrokramare, talibantolererare och allsköns halvgrumlig halvkommunism. Själva utrikesdeklarationen var ett välavvägt uttryck för att Sverige har funnit sin roll som ett europeiskt land i världen, men samtidigt är mycket svenskt.
Urban Ahlin talade om Natofjäsk och lyriskt om den militära alliansfriheten. Ändå står samtliga partier bakom Sveriges ensidiga solidaritetsdeklaration, som i den verkliga världen förutsätter att vi i ett skarpt läge agerar tillsammans med Nato.
Bildt sade klokt nog ingenting i utrikesdeklarationen om den överspelade alliansfriheten utan höll sig till solidaritetsdeklarationen:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Men utrikesministern satte punkt väl snabbt.
Fortsättningen är att Sverige därför bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. På UD:s hemsida klargörs också att ”målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet”.
Hur det bäst ska ske är en fråga som Alliansen fortfarande inte har besvarat (att Bildt efter debatten öppnade för en utredning om för- och nackdelar med Natomedlemskap var därför synnerligen välkommet).
För De rödgröna är det inte ens en fråga.
