Jag hoppas att vi antingen kan klona eller exportera Mr. Borg! Nej, OECD:s mexikanske chef, José Ángel Gurría, sparade inte på lov orden när han höll presskonferens om den ekonomiska samarbetsorganisationens rapport för Sverige 2011. Vid seminariet i Rosenbads rotunda tidigare på torsdagsförmiddagen beskrev han svensk ekonomi som stadd i snabb och rejäl återhämtning och Sverige som ”en ö av välstånd i osäkra vatten”.
Så var det också finfina siffror som Gurría hade med sig. OECD:s ekonomer spår att den svenska tillväxten för 2010 till slut landar på 5,2 procent, och att vi når 3,9 procent i år och 3,4 procent 2012. Det ska förstås ses mot bakgrund av det väldiga tappet under 2009, men det är mycket glädjande att vändningen har gått så snabbt och att den ser ut att hålla i sig. Redan det lär få snålvattnet att rinna till hos Anders Borgs finansministerkolleger, och då har vi inte nämnt skuldtalen ännu.
OECD bedömer att vår statsskuld ligger runt 35 procent av BNP 2012. Jämför det med USA:s 100 och Japans 200 procent! Klart att Gurría är på bättre humör i Stockholm än i Washington och Tokyo, för att inte tala om Lissabon och Aten.
Vad tycker då OECD att Anders Borg ska göra härnäst? Luta sig tillbaka och sola sig i glansen av den fina statistiken? Icke. Även på den punkten var Gurría väldigt tydlig: ”Självbelåtna!? Det kan ni inte vara. Det får ni inte lov att vara!” Nu gäller det att ta tillfället i akt och rusta sig för nästa storm.
Ramverket för den ekonomiska politiken är bra, tycker OECD. Överskottsmålet är förståndigt, även om statsskulden redan idag är så begränsad att det inte är någon överhängande risk för ränterusning om tiderna skulle bli svajigare igen. Så småningom blir det dags att fundera på om överskottsmålet ska skruvas ned och beskattningen lindras. Vad gäller den finansiella sektorn vill man ha en begripligare arbetsfördelning mellan Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret. Tiden är kanske inne att slå samman de båda förra, som bland andra Urban Bäckström har föreslagit.
Det stora problemet framöver ser OECD i att arbetslösheten och framför allt långtidsarbetslösheten biter sig fast. Här kommer organisationen med ett antal kärva råd. Man noterar bland annat en växande klyfta mellan fast och tillfälligt anställda och vill minska den genom att liberalisera reglerna för uppsägning av fastanställd personal. Man varnar för höga minimilöner, som gör det svårt att få jobb för dem som står långt från arbetsmarknaden och har begränsad produktivitet. Man vill sänka, ja egentligen helst avskaffa, den statliga inkomstskatten (och ta in pengarna på fastighetsskatt i stället). Finansieringen lämnar mycket övrigt att önska, men det är notabelt hur viktigt OECD tycker det är att få ned de höga svenska marginalskatterna.
OECD är på rätt spår i mycket, men den stora bristen har man gemensam med Borg: Perspektivet är nästan uteslutande makro. Arbetsmarknaden är väldigt viktig, men de där företagen och företagarna som ska skapa jobb, de ägnar man inte många tankar åt.
