Ingmar Bergmans sängbord, hans tärningar från Georg Jensen och hans övriga kvarlåtenskap gick under klubban för en stor summa pengar på Bukowskis häromveckan.
Jag måste tillstå att jag gärna ägt ett sängbord på vilket Ingmar Bergman klottrat ”rädd rädd rädd”. Det är bara att inse: vi lever i en tid av magiskt tänkande. För vad skulle hända om hans bord stod vid min huvudgärd om natten? Skulle hans demoner jaga bort mina egna? Skulle jag nå in i geniets kärna och få en del av den? Och om jag nu – bevars – hade haft resurser att införskaffa hans sex tärningar och, som Bergman, kastade dem varje morgon för att sedan tolka dagen som låg framför mig utifrån antalet prickar, skulle de avslöja något förborgat om tillvaron för mig? Antagligen tror jag allt detta. Nu har jag erkänt det. För det är väl ingen som på allvar tänker att det är den gamla vanliga kändis-groupie-mentaliteten hela spektaklet handlat om?
Nej, det här handlar om magi, om en tro på föremåls laddningar, något vi förnuftiga människor år 2009 säger oss ha upphört med sedan upplysningstiden. Den stora gemensamma berättelsen må vara död. De etablerade religionerna må ständigt förlora mark. Men något måste vi tro på. Så varför inte föremål som passerat ett genis hand?
”Det är svårt att säga om de stora myterna är oavlåtligt magiska på grund av att de är myter eller om magin är en illusion skapad av oss avnämare”, frågar sig Bergman i självbiografin Laterna Magica. En bra fråga. Och för en människa som ständigt bearbetade existensens djävulskap och passioner, den centrala frågan. Ingmar Bergman skriver om insikten att han lever underkastad människans villkor: ”Finns det inga särskilda regler för gycklare?”, frågar skådespelaren Skat i Det sjunde inseglet. ”Nej”, svarar Döden.
Och det fanns inga särskilda regler för Ingmar Bergman. Men genom den laddning vi ger hans kvarlåtenskap försöker vi betvinga döden.
Fast, minnet är kort. Vårt magiska geni har inte alltid betraktats som den Store gudomlige. Det är inte länge sedan Dramaten skulle brännas för dess borgerliga, klassblinda verksamhet eller Bergman drevs ur landet på grund av en polisanmälan om skattefusk. En anmälan som JO 1978 bedömde som löst grundad. Åtalet mot Bergman lades ned. Men det bisarra i att behöva betala 109 procent i skatt och förödmjukelsen glömde han aldrig.
Kulturskribenterna anklagade Bergman för att vara lierad med kapitalet. Han förlade konflikterna i sina verk till ett själsligt plan för att slippa ta itu med repressionen av arbetarklassen. Ibsen och Strindberg var dinousarier som bevisade den borgerliga teaterns sammanbrott. Sådan var retoriken. Man får vara glad över att det aldrig blev någon revolution. Bergman själv menade att de skador sextioåttarörelsen på kort tid åsamkade vårt kulturliv var både häpnadsväckande och svårreparerade.
Säkerligen ler han nu i sin himmel åt denna sista cirkus han iscensatt, ler i den himmel han antagligen inte trodde på.
Annika Borg är teol dr, författare och präst. annika.borg@telia.com
