Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh är förmodligen en av landets flitigaste när det gäller motstånd mot hederskultur och kvinnoförtryck. Varje gång jag ser henne i seminariesammanhang pratar hon som om varje minut vore den sista möjliga att få allt det viktiga hon vill säga sagt. Hon liksom snubblar på sina ord, som kommer i rask takt och strid ström. Så mycket som möjligt måste förmedlas, så många som möjligt måste höra budskapet.
Förutom sitt engagemang som ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad har Kakabaveh flera gånger väckt förslag på att Fadime Sahindal på ett eller annat sätt ska hedras, genom en staty i riksdagen, eller i Fadimes hemort Uppsala. Även lokalt i Uppsala har olika initiativ på samma tema tagits av Ilona Szatmári Waldau (V), exempelvis att ett torg skulle få Fadimes namn.
Det är hedervärt. Från höger beskylls ofta feminister på vänsterkanten för att inte vilja ta i de mest brännande exemplen på kvinnoförtryck och för att man hellre talar i generella termer om mäns våld mot kvinnor eller om strukturer och behov av genuspedagogik, snarare än att se allvarligt och ibland direkt livshotande förtryck som finns mitt framför våra näsor.
Den beskyllningen gäller verkligen inte i det här fallet. Varken hora eller kuvad har en klar och tydlig linje i frågan om hederskultur och driver frågan utan skygglappar.
Förslagen om monument eller staty i Uppsala har nu väckt debatt, inte minst bland Uppsalas kurdiska befolkning. I Sveriges Radio häromveckan kunde man höra ett reportage, där hisnande åsikter om varför en staty vore fel luftades. I korthet kan det hela sammanfattas i att Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land.
Frågan om det kurdiska folkets längtan efter självstyre är inget att vifta bort, det ska man tvärtom ha både respekt och förståelse för. Men det har föga med förslaget om staty att göra. Statyn handlar över huvud taget inte om kurder eller Kurdistan, bara om att hylla en flicka som stod på sig och vågade stå emot ett kollektivt förtryck som inte alls är specifikt kurdiskt. Det är en hyllning som väldigt många kurder, Amineh Kakabaveh inkluderad, säkerligen skriver under på, vilket innebär att det blir ytterst problematiskt när ett fåtal engagerade i en förening väljer att tala för hela gruppen. Motståndet framstår snarare som en fortsättning på just det som Fadime Sahindal försökte bekämpa – inte minst när hon hösten 2001 ställde sig i riksdagen och höll ett tal om hedersförtrycket, i syfte att informera svenska politiker.
Men alla politiker har inte nåtts av Fadimes budskap. Bland dem återfinner vi Uppsalapolitikern Mats Jonsson (C) som i nämnda radioinslag förklarar varför han är negativ till förslaget.
Jonsson menar att risken kan vara att statyn uppfattas som ett ”monument mot dem” – det vill säga Uppsalas kurder. Han förklarar vidare att det är svenskar som tar Fadime som ”gisslan” för att ”manifestera den svenska kulturens överlägsenhet”.
På så vis? Törs man påminna om att förslaget drivs bland annat av en kurdiska – för att hedra en annan kurdiska. Kan Jonsson månne tänka sig att manifestera deras?
