Fler elever än någonsin går ut gymnasiet med toppbetyg. Men korka inte upp champagnen.
Tyvärr finns det inga som helst tecken på att gymnasieelevernas prestationer eller skolornas kvalitet utvecklats på motsvarande sätt.
Siffrorna talar för sig själv. Mellan 1997 och 2007 ökade andelen som går ut gymnasiet med högsta tänkbara betyg, MVG i alla ämnen, med hela 28 gånger.
Förvisso har några av de senaste årens reformer i skolsystemet, som friskolor, skolpeng och fritt val av skola, lett till högre kvalitet på många håll. Men man behöver inte vistas särskilt länge i samma rum som en flock gymnasister för att begripa att dagens ungdom knappast gjort något evolutionärt språng. Åtminstone inte framåt. Att 28 gånger fler studenter idag förtjänar högsta betyg än för 10 år sedan är siffror som bara, möjligen, en svensk gymnasist kan tro har täckning i verkligheten.
Nej, det fenomen som Magnus Henrekson och Jonas Vlachos, bägge verksamma vid Institutet för näringslivsforskning, igår beskrev med sin debattartikel i Dagens Nyheter stavas inflation.
Gymnasieskolorna tävlar med varandra om de elever vars skolpeng finansierar verksamheten. Det är inte orimligt att anta att även höga betyg kan vara ett konkurrensmedel.
Henreksons och Vlachos beräkningar, som grundar sig på data från SCB, antyder att det är friskolorna som går i bräschen för betygsinflationen. Nästan alla de skolor som har högst andel elever med toppbetyg är friskolor. Det är förstås möjligt, rentav troligt, att vissa av dem lockar till sig en exceptionellt hög andel begåvade elever. Precis som det är möjligt och sannolikt att vissa friskolor är sällsynt bra på att bedriva undervisning. Men de invändningarna torde bara förklara skevheterna i betygsnivåer till viss del.
För de vänsterkrafter som motsätter sig elevers fria skolval eller företags och föräldrars möjlighet att driva friskolor är uppgifterna om betygsinflation förstås ett kraftfullt argument. Men partipolitiken är inte den främsta anledningen till att skolminister Jan Björklund borde agera kraftfullt och skyndsamt i frågan. Betygssättning är en myndighetsutövning som måste gå att lita på. Betygsinflationen äventyrar tilltron till hela den nya skolmodellen, och riskerar på sikt att underminera de valfrihetsreformer som genomförts. Och värst av allt: varje termin som detta fortgår drabbas mängder av elever av ett godtycke som kan vara snudd på livsavgörande.
Henrekson och Vlachos pekar på tre möjliga utvägar. Den första är ett omfattande system med centralt rättade nationella prov som grund för de enskilda skolornas betygssättning. Den andra är en återinförd studentexamen med utomstående examinatorer. Den tredje är att acceptera att avgångsbetygen inte längre är jämförbara, och att låta högskolor och universitet själva utforma sina antagningskriterier.
Allt går förvisso att diskutera. Men det är i de nationella, standardiserade centralproven den snabbaste, enklaste och mest realistiska lösningen ligger. Utan ett pålitligt sätt att mäta kunskaperna riskerar betygsinflationen att pumpa upp studentmössorna med luft.
