I fredags tog det så kallade styckmordsfallet en aningen ny vändning. Beskedet från Attunda tingsrätt till obducenten och allmänläkaren att domstolen är behörig att ta upp målet och att deras yrkande är korrekt utformat, uppfattar de säkert själva som en viktig delseger. Det gäller också de båda männens juridiska ombud professor emeritus Anders Agell. Denne har i åratal engagerat sig för männens sak. Han har fört kampen så hårt och envetet att många av hans forna juristkolleger och vänner nu stämplar honom som rättshaverist.
Även om tingsrättens besked är en delseger för obducenten och allmänläkaren, återstår en lång väg att gå innan männen får upprättelse. Om de alls får det.
Man behöver inte vara begåvad med särskilt mycket fantasi för att begripa hur grymt orättvist det måste ha känts att ha friats av domstol från misstanken att ha mördat den prostituerade Catrine da Costa, men ändå av Kammarrätten i Stockholm ha pekats ut som skyldig till styckningen av den dödas kropp. Och därefter på grund av detta juridiskt sett obefogade utpekande, få sin läkarlegitimation indragen och livet slaget i spillror utan att ens ha varit åtalad för styckningen. Som om detta inte vore illa nog slår sedan Rättssverige ner varje försök att få saken prövad av högre instans.
Fråga inte mig om läkarnas skadeståndsyrkande gentemot staten på 40 miljoner kronor är en skälig prislapp för deras lidande. Det är möjligt att det beloppet har höftats till med prutmån, men det överlåter jag till domstolen att bedöma.
Först ska dock tingsrätten i en så kallad mellandom ta ställning till om preskription har inträtt. I klartext gäller frågan om processen ska rensas från sådant som kan vara - och förmodligen också är - fel och misstag begångna av domare och andra i statens tjänst före den 31 januari 1995. Något som Justitiekansler Göran Lambertz, statens ombud i affären, har hävdat. Om JK får framgång i den frågan betyder det att tingsrätten inte kommer att beakta det fel som Kammarrätten gjorde när den i sin dom från 1991, utan att det fanns anledning till det, pekade ut obducenten och allmänläkaren som likskändare. I så fall får vad jag förstår skadeståndskravet hängas upp på att Regeringsrätten gjorde fel som vid ett par tillfällen har nekat de båda männen en ny rättegång. Hänger ni med?
Grundorsaken till männens lidande är trots allt att Kammarrättens märkliga domskäl från 1991 gav Socialstyrelsen anledning att ta ifrån männens deras läkarlegitimationer. Om fel som begicks före 1995 på grund av preskription inte skulle få åberopas i skadeståndsprocessen, minskar förstås deras utsikter till framgång. Men var så säker, Agell kommer under alla förhållanden att kämpa vidare för att ge männen upprättelse.
Som sagt, domstolens klartecken i fredags om att skadeståndsyrkandet formellt är i sin ordning tänder en strimma hopp. Ett hopp om att staten efter över 20 år äntligen är beredd att gå till botten med Rätts- och myndighetssveriges av allt att döma ojusta behandling som berövade obducenten och allmänläkaren både rätten att arbeta inom sitt yrke och ett normalt liv.
