På våren 2009 var Globaliseringsrådet klart med sitt arbete och publicerade slutrapporten Bortom krisen. Den byggde på omfattande material och bred analys av förändringarna i omvärlden, och den var rak och konkret i sina rekommendationer. Det gör den till inspirerande läsning, men det gjorde den också till politisk dynamit.

Fast den fick aldrig chans att detonera. Fem ministrar hade deltagit i arbetet, ändå gick Bortom krisen i återvinningen i samma stund som den kom bortom Globaliseringsrådets kansli. Att stats- och finansministrarna inte var med smällde betydligt högre än att utbildnings-, utrikes- och näringsministrarna var det. Man kan bara hoppas att ledamöterna fick vara med om stimulerande samtal under sammankomsterna, för det praktiska utfallet blev högst begränsat.

Därefter har också regeringen tagit sina stora, djärva grepp på ett mindre och försiktigare sätt. I november 2011 tillsatte man under visst ståhej en Framtidskommission, där inte bara statsministern utan för säkerhets skull också de andra partiledarna ingår, och kommissionen har mycket riktigt knappt avhörts sedan dess.

Och vad ska man säga om Den nationella innovationsstrategin, som förutskickades i regeringsförklaringen 2010, som har varit föremål för ”bred dialog” sedan förra våren och som publicerades av Annie Lööf och näringsdepartementet under mycket stillsamma former på regeringens hemsida nu i torsdags? Ja, den är i alla fall ingen krutdurk.

Globaliseringsrådet ville ha ”slopad värnskatt och en betydande ytterligare sänkning av skatten på arbete genom att skiktgränsen för statsskatt höjs kraftigt så att betydligt färre än i dag behöver betala statlig skatt”. Innovationsstrategin vill ”se över möjligheterna att förändra skatteregler för att främja investeringar i innovationsverksamhet inklusive FOU”.

Och visst, strategin är regeringens eget dokument medan Bortom krisen var en rapport till regeringen. Men det är ett stort steg från ”slopa” till ”se över möjligheten att förändra”, och exemplet säger någonting.

Globaliseringsrådets resonemang och förslag speglade en känsla av allvar och fara i dröjsmål. Världen förändras snabbt, konkurrenstrycket ökar och vi kan inte tro att annat än att det ställer krav på oss att vitalisera vårt samhälle och våra institutioner. En del av det vi har är starkt och bör förstärkas, men annat behöver rätt grundlig renovering.

Innovationsstrategin sänder andra signaler. Den konstaterar att det är angeläget att göra saker på nya och bättre sätt för att vi ska klara framtidens utmaningar, men den talar inte om vad som står på spel och präglas inte av någon sense of urgency. Det mesta är ganska bra som det är, och när ambitionerna ska kokas ned till enskilda punkter blir de så allmänt hållna att det inte går att navigera utifrån dem. Man måste vara fanatisk kommunist om man ska bli provocerad av denna vänliga lovsång till företagsamhet och kreativa människor. Knappast något som står där är fel, men det saknas klarspråk om problemen som uppstår ifall innovationerna och företagandet uteblir och om att det kommer att krävas kontroversiella beslut.

Innovationsstrategin är ett barn av 2011 och 2012: ett par år då Sverige tack vare tur och skicklighet förskonades från ekonomiska plågor som drabbade vår omvärld och då refrängen var ”Det går bra nu”. Och det går bra. Och det kan gå bra även fortsättningsvis. Men inte om vi tar framgången för mer eller mindre given.

Det positiva är att ansatsen är bred och inte snöar in på bara forskning och riskkapital. Som Pontus Braunerhjelm, Klas Eklund och Magnus Henrekson skriver i den utmärkta boken Ett ramverk för innovationspolitiken (Samhällsförlaget) bygger god innovationspolitik framför allt på ett förhållningssätt, där de ansvariga tänker i helheter och inte tror att det går att skrämma fram förnyelsekraft genom att fyra av några enstaka nyårsraketer.

Ska det bli tryck i innovationspolitiken måste den sätta sin prägel på hela dagordningen, vara med och definiera den politiska linje som förs. Dagens ideologiska ledstjärnor – sunda statsfinanser och fler arbetade timmar – behöver få sällskap av idén att Sverige ska vara ett unikt bra land för dem som vill driva företag och utveckla nya varor, tjänster och processer.

En dödfödd tanke i fokusgruppernas och opinionsmätningarnas svenska politik? Inte nödvändigtvis. Framgångsrik politik handlar inte om att fresta med förmåner utan om att stå för trovärdiga beskrivningar av vilken kurs som är bra för landet, som statsvetaren och journalisten Hans Bergström konstaterar i sitt bidrag till den forskningspolitiska antologin Med Sverige på läktaren? (eddy.se). Han tror inte bara att en politik för kunskap, företagsamhet och innovation är bra för landet utan också att den kan vinna val. Det tror jag också, och det vore en äkta innovation.