ågra dagar efter att ha uppmanat hela socialdemokratin att ”skärpa sig”, anslöt sig Göran Persson till den celebra krets som på gårdagens DN Debatt meddelade sitt stöd för Mona Sahlin. Det är en konstig valrörelse när erfarna och tunga socialdemokrater går ut i en debattartikel för att berätta att de stöder partiordföranden.
Men inte bara det är konstigt. Det är också lustigt hur dessa rävar formulerar sig. I en slutkläm hävdas det att socialdemokratin har ”den ekonomiska, den politiska och den mediala makten emot sig”. Det tyder mer på ovana än någonting annat. Upplysningsvis brukar oppositionen ha den politiska makten emot sig. Det ligger i sakens natur.
Att medierna intresserar sig för det faktum att Sveriges i särklass mest tongivande, makthavande och agendasättande parti länge har landat under den i S-sammanhang magiska 30-procentsgränsen är inte märkligt. I ett historiskt perspektiv är det helt enkelt fascinerande siffror.
Vad de menar med den ekonomiska makten är oklart. Men att S skulle sitta på pottkanten i valrörelsen framstår som en smula överdrivet. S har resurser fullt jämförbara med motståndarna – och dessutom mankraft från LO.
Inställningen är dock inte ny. Även som mångåriga makthavare hade S för vana att framställa sig som det underifrån slående partiet – samtidigt som man år efter år växte ihop allt mer med staten och det ansvar som det innebar att bära den.
Den kombinationen borgar för en farlig självbild som nu biter Mona Sahlin i svansen i valrörelsen. Man kör underdog-stilen, men man gör det till den milda grad att all statsbärande trovärdighet raderas ut.
I söndagens DN bevisade Sahlin dessutom att hennes föreställning om hur ett eventuellt oklart parlamentariskt läge efter valet bör hanteras är en föreställning som behöver uppdateras till nutid. Om De rödgröna får flest röster, men inte egen majoritet anser Mona Sahlin i stora drag att FP och – eller – C bör ställa upp och regera tillsammans med henne, MP, och V.
Det är inte särskilt troligt att det händer med Ohly med i leken. Den tiden är förbi då S kunde kräva andras stöd och få det. En mittenregering kan inte innehålla en minister Ohly.
Dessutom finns det annat som talar emot Sahlins plan. Opinionen, förstås – De rödgröna har inte haft egen majoritet på ett tag. Men det finns andra problem.
I somras presenterades nya siffror från Demoskop och forskningsinstitutet Ratio och statsvetaren Peter Santesson (Brännpunkt på nätet, 7/7). Statistiken visade stora skillnader i vad partiernas väljare tycker om blocköverskridande samarbeten.
Det visade sig att 61 procent av FP:s väljare och 47 procent av Centerpartiets är ganska eller mycket negativa till att ansluta sig till De rödgröna. Kanske har de dragit slutsatser av tidigare samarbeten, vilka sällan har fört borgerliga samverkare uppåt i opinionen...
Det rödgröna parti vars väljare är mest förtjusta i ett samarbete över blockgränsen är Miljöpartiets. Här är 58 procent ganska eller mycket positiva till ett samarbete med Alliansen. Bara 23 procent är negativa. Det är siffror som partistrateger både här och där bör fundera ett varv på.
Och Sahlin bör nog uppdatera sin tro om att man kan vinka in den borgerliga mitten vid behov. Det är andra tider nu.
