Försvarsminister Karin Enström tycker med stor sannolikhet att det har varit en riktig skitvecka. Jag själv känner mig på bättre försvarspolitiskt humör än på länge. Först uppmärksamheten kring ÖB Sverker Göransons uttalande i SvD om att vi klarar att försvara oss mot ett begränsat angrepp i en riktning i en vecka, och sedan stormen efter Enströms glada kommentar om att enveckas-försvaret är vad Sverige behöver.

På försvarsbloggarna är det här inte några nyheter men det sägs förstås ändå kloka ord om hur debatten borde tas vidare i fråga om organisation, vilka medel som bör tillföras och hur vi ska kunna ge och ta emot militär hjälp i enlighet med Solidaritetsförklaringens doktrin och försvarspolitikens behov.

Men som FP:s Allan Widman konstaterat blev ÖB:s öppenhet en politisk bomb och den briserade när Enström skulle desarmera den. Äntligen har den försvarslösa försvarspolitiken kommit i fokus för den offentliga debatten. Inte minst gäller det ”moderata” tidningar.

Nya Wermlandstidningen ( 5/1) skriver ledare om regeringens ”verklighetsfrånvända skönbilder”:

”Största syndarna är de nya Moderaterna och det är svårt att tro att de en gång ansågs som Sveriges mest försvarsvänliga parti... Den nya försvarsministern, yrkesofficeren Karin Enström, har blivit en stor besvikelse som ständigt dansar efter finansminister Anders Borgs nedrustningspipa.

Någon större internrevolt mot den förda poltiken verkar inte förekomma i Moderaterna. Försvarsvännerna har skuffats ut i kylan, tystats eller fått andra ansvarsområden. Återstår då att de tre mindre allianspartierna förmår att stå upp för att förstärka försvaret med de högre försvarsanslag som krävs.”

Och tro mig, det skulle vara ännu värre om de inte försökte.

Norrbottens Kuriren (10/1) konstaterar på ledarplats att: ”Den ryska upprustningen lämnar inga avtryck på den svenska försvarspolitiken. Inte heller bryr man sig om att USA samtidigt rustar ned i Europa. Här låtsas man fortfarande som om Georgienkriget aldrig inträffat.” Tidningen reser också frågan om vad som händer om ”en angripare skulle få för sig att anfalla oss från två fronter”.

En vecka är inte mycket och då förutsätts också viss förvarning. Sedan bygger alltså försvars- och säkerhetspolitiken på förhoppningen att vi ska få en hjälp som vi varken vet om den kommer eller har förberett oss för att ta emot – eftersom vi inte är medlem i Nato. I korten ligger också att försvarsmaktens nya organisation verkligen är på plats 2019 och det minskar inte precis osäkerheten. Den sista byggstenen i korthuset är att detta i sin tur kräver en rejäl höjning av försvarsanslaget.

En annan fråga är förstås hur försvarsförmågan ser ut idag. Tidigare ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill ( 9/1) att ” vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan”.

Verkligheten har blivit synliggjord för svenska folket. Det är viktigt i sig, men kan också bidra till att Försvarsberedningen ska kunna göra ett meningsfullt arbete. Ibland kan dåliga nyheter vara riktigt goda.