Kolumn | Villy Bergström i Nordkorea
Den nuvarande vice riksbankschefen Villy Bergström reste 1971 till Pyongyang på den nordkoreanska regimens bekostnad. Tillsammans med sin reskamrat Kurt Wickman skrev han en obehaglig liten bok, Bilder från Nordkorea, på Tidens förlag med dagboksanteckningar och samhällsanalys.
Boken innehåller bland annat det dokument som de överlämnade till nordkoreanerna vid hemresan: ”En av de saker som imponerat på oss är att alla koreanska medborgare tycks ha sina grundläggande behov väl tillgodosedda. Detta är så mycket mer imponerande som Demokratiska Folkrepubliken Korea var ett underutvecklat land och nästan fullkomligt förstört av USA-imperialismen, så sent som 1953. Vår självklara slutsats av denna iakttagelse är att den socialistiska samhällsordningen är överlägsen den kapitalistiska.”

I Bergströms dagboksanteckningar kan man läsa följande. ”Mina ”förfinade” reaktioner på Kim Il Sung-kulten är ändå bara reaktioner från en intellektuell med anspråk och later, med krav på
yttrandefrihet och rätt att få kritisera de makthavande. Det är anspråk som skulle ha ett värde för en fraktion av en procent av Koreas befolkning.” Avsaknaden av demokrati och mänskliga rättigheter tar Bergström alltså lätt på.
Bergström är fly förbannad på propagandan, men beklagar att den döljer det som nordkoreanerna borde vara stolta över: ”Jag fick anstränga mig för att se det beundransvärda. Glimtar från gatulivet: inga fattiga, utan välklädda, välmående människor. I affärerna: de nödvändiga varorna till rimliga priser. Sjukvården: spridd till alla samhällsskikt.”
I slutet av boken finns en riksdagsmotion, signerad av Mats Hellström och Arne Gadd (s), om att Sverige borde upprätta diplomatiska förbindelser med Nordkorea. Bergström och Wickman applåderar förslaget eftersom ”vi efter våra resor i landet och efter samtal med koreaner utanför Korea är övertygade om att regimen i norr har ett genuint folkligt stöd”.

Det blev Erik Cornell som 1975 fick uppdraget att öppna Sveriges ambassad i Pyongyang.
Han beskriver i sin bok Nordkorea - ett sändebud till Paradiset från 1999 hur slavarbetet i den stalinistiska diktaturen ledde till stagnation och svält: ”Det nordkoreanska exemplet visade därför hur väsentligt det är att tillbakavisa påståendet att inskränkningar i de personliga fri- och rättigheterna endast skulle angå en exklusiv minoritet.”
Bergströms och Wickmans bok kom ut för 33 år sedan och man kan tycka att skönmålningen av en mördarstat - likt mord - skulle vara preskriberad. Wickman har tagit avstånd, men det häpnadsväckande är att Villy Bergström, när han var gäst hos Peter Wolodarski i programmet Studio 8 i TV8 (22/9), vidhåller sina omdömen när boken kommer på tal. Trots att han var trängd sade Bergström: ”Vi var imponerade - att det fanns försörjning för befolkningen, sjukvård, skolutbildning.” Han fortsatte: ”I det läge som Nordkorea befann sig i 1945-50, var en totalplanering överlägsen marknadsekonomin. Då kunde man mobilisera resurserna och få igång ekonomin.” Han hävdade även att
Nordkorea var bättre än Sydkorea 1971.

Det är en minst sagt flat tolkning av ett land där mobiliseringen av resurser innebar att hela befolkningen var satt i tvångsarbete. Nordkoreaner är i snitt 20 centimeter kortare än sydkoreaner därför att de hungrat i decennier. Men Bergström riktar fortfarande sin kritik främst mot personkulten, inte mot svälten och slaveriet.
Nordkorea är hermetiskt slutet och världens värsta diktatur, säger visserligen Bergström i dag, men han vill inte ompröva sina slutsatser från förr: ”Det finns ingen anledning att vara självkritisk. Det jag har skrivit står jag för.”
Villy Bergström borde förklara hur han - trots sin uttalade frustration över propagandan - kunde bli så förförd och imponerad av Nordkorea. Det är dags för en pudel.
Sofia Nerbrand är fri skribent