I Stefan Jarls dokumentär Flickan från Auschwitz (2005) berättar Svenska Dagbladets mångåriga Mellanösternkorrespondent Cordelia Edvardson varför hon bestämde sig för att lämna Sverige. Det var första maj, och bland parollerna fanns ett krav på ”Fler bryggor åt småbåtsägarna”. Därför kunde hon inte stanna.

Fångar den observationen något väsentligt i den svenska politiska debatten?

Jag kom att tänka på Cordelia Edvardson och kravet på bättre småbåtshamnar i tisdags, när Expressens ledarsida blickade ut över världen och lyfte fram kvoterad föräldraförsäkring som sitt krav inför första maj.

”Om Stefan Löfven menar allvar med sitt tal om feminism och frihet, måste han tala om fler pappamånader”, skrev tidningen under rubriken Tid för mod.

Fler månader till småbarnspapporna. För friheten. Som ett tecken på en politisk ledares personliga mod.

Frihet och mod åberopas nu inte bara när det gäller kvinnors omsorg om barn, utan också om våra föräldrar. Kvinnor tar oftare än män ledigt för att följa med sin gamla mamma eller pappa till doktorn, eller för att göra dem sällskap när de är sjuka.

Över detta är vänstern indignerad. Ordföranden för S-kvinnorna, Lena Sommestad, menar att det ansvar kvinnor tar för sina föräldrar i större utsträckning måste bäras av det offentliga. Moderatkvinnorna har lanserat ett krav på ersättning vid vård av sjuk förälder, vaf, som ska fungera som vab.

Detta avvisas av Sommestad, eftersom hon anar en kvinnofälla. Risken finns att man legitimerar ett beteende som redan nu förekommer i alltför stor omfattning – att vi försummar arbetslinjen för att sitta vid sängkanten och stryka över pannan.

Även Expressens liberala ledarsida är starkt kritisk till vaf på samma grund: ”Äldrevården ska det offentliga sköta; det är en modell som den stora majoriteten svenskar – inklusive äldre – försvarar. Någon ’sydeuropeisk’ modell önskas inte”, skriver man. Det beskrivs som en fråga om solidaritet med mindre lyckligt lottade kvinnor: ”Det ter sig högst möjligt att många kvinnor rycker in för att de är vana att lyda sina föräldrar, eller itutade att kvinnor bör ha ständigt dåligt samvete om de sätter sig själva först i tio minuter” (17/4).

Moderatkvinnornas förslag innebär för övrigt att man skulle få möjlighet till ersättning för tre–fem vaf-dagar per år. Jag undrar hur tankarna går hos dem som indigneras över tanken på att kvinnor ägnar en halv vecka årligen åt att ta hand om sina föräldrar. Är det ett stort problem att vi är snabbare än män att lyfta luren och fråga mamma eller pappa: ”Kan jag göra något för dig? Behöver du något? Jag vill hälsa på.”

Man kan tycka att det drabbar kvinnor. Man kan också tycka att det hedrar oss. Har man aldrig tagit emot eller ringt ett sådant samtal, då är man drabbad på riktigt.