E
n normalbyggd man, cirka 1,85 lång, kliver ombord på bussen. Han ställer ifrån sig en väska i mittgången, tar upp sin mobiltelefon, kliver av och går därifrån. Oslo centralstation utryms. Området spärras av, brandförsvar och ambulans tillkallas, tåg stoppas.
Det hände igår. Var det en överreaktion? Väskan visade sig inte innehålla något skumt. Mannen hade bara hjälpt en bekant ombord.
Men dagarna efter ett terrordåd som är så omfattande att det är att betrakta som en nationell tragedi går det inte att peka finger åt säkerhetstänkandet. Tvärtom visar episoden på centralstationen på behovet av krisberedskap på alla samhällets plan.
Terrorattacken i Norge ger anledning till granskning på en rad nivåer. Var byggnaderna i regeringskvarteren tillräckligt säkra? Togs larmsamtalen? Var polisen relevant bemannad även i semestertid? Fungerade infrastrukturen för utryckning till lands, till sjöss och i luften? Hade säkerhetsorganen redan innan kunnat snappa upp rätt signaler om inköp av kemikalier eller vapen?
Hur svårt det är har redan framkommit, gällande Oslopolisens helikopterresurser, eller i förmågan att bedöma antalet döda. Ännu svårare blir det när man betänker problemet att samhällen tenderar att planera för den senaste krisen snarare än den kommande.
Att angreppet skulle komma i form av en självutnämnd tempelriddare på anabola steroider var sannolikt omöjligt att förutspå. Men att ett öppet samhälle som Norge – eller Sverige – kan vara måltavla för terrorism har länge varit givet. I det perspektivet är bilbomber mot regeringsbyggnader eller skottlossning mot politiska möten något som måste ingå i en kalkyl om samhällelig säkerhet. Det är ingen enkel beräkning. Som alltid vägs en liten risk mot en stor potentiell skada.
Terrorism är att sätta skräck i befolkningen, i syfte att på sikt påverka politiken. Skräcken sprids såväl med själva förödelsen i attentatet som i kaoset efteråt.
Förmågan att stå emot en terrorattack står alltså i viss relation till hur väl man förmår upprätthålla ordning, säkerhet och trygghet. Det gäller att kunna återgå snabbt till vardagen. Att återfinna normaliteten efter chocken.
Samtidigt som det självfallet kommer att uppdagas brister och behov av reformer går det inte att undvika att imponeras av hur Norge har mött sin kris.
En aspekt är alla de heroiska frivilliginsatser som bistått, en annan den norska allmänhetens stoiska vilja att sammanhållet vårda öppenheten. Och en tredje reser frågor om hur Sverige skulle stå sig i jämförelse.
Bomben mot regeringskvarteren krävde att en stor del av city behövde spärras av och bevakas. Motsvarande attack i Stockholm skulle kanske kräva bemanning runt Tegelbacken, Gamla stan, vid stora genomfartsleder och på shoppinggatorna. Detta gjordes i Oslo till stor del av värnpliktiga som fått helgpermissionen indragen och snabbt kastats ut i folkmassorna för att vakta, ge vägledning – och trösta. Polisen räcker inte till i ett sådant läge.
Även i Sverige skulle Försvarsmakten tvingas spela en stor roll, något som redan diskuteras bland landets försvarsbloggare. Har vi den krisberedskapen?
